Dömd på förhand


Det var året 2011 som hela livet hastigt kastades om för mig. Jag hade ända sedan lågstadiet haft den där allra bästa kompisen, en syster som jag alltid kunde vända mig till oavsett vad. Jag var rätt så ovetande om hur bra jag egentligen hade det.

Men så på vårterminen i åttan skulle allting förändras… Jag reste utomlands till värmen i två veckor och när jag senare kom tillbaka var ingenting sig likt längre. Min dåvarande bästis hade börjat umgås med några andra i min klass. Det låter kanske inte så konstigt. Till en början tyckte även jag att det kunde vara kul om vi blev några fler till gruppen. Men det var en utav tjejerna som jag alltid haft lite extra svårt för… Hon vill gärna synas och stå i centrum. Jag fick känslan av att hon gärna ville bestämma över allt och alla. Jag orkade inte med att komma på kommando som en hund, men de verkade resten inte bry sig så mycket om. Det kändes inte som om hon tänkt ge mig en chans att vara en del av gruppen. Hon ville ha min kompis för sig själv och göra sig av med mig… Eftersom att jag då var mycket blyg utav mig vågade jag inte sätta ner foten och säga ifrån. Hur mycket jag än ville så kunde jag bara inte. Det började med att jag fick utstå blickar som granskandes gick nerifrån och upp på min kropp varje dag. Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte för att platsa in. Jag tänkte för mig själv vad är det för fel på mig? Är jag för ful? Eller är det för att jag inte bär märkeskläder som resten?
Granskningarna och utfrysningen övergick senare till mer konkreta saker. Vi kunde sitta i matsalen och äta, ett antal på kanske sju personer. ”Ledar tjejen” bjöd hem alla till filmkväll utom mig, hon specifikt sa att inte jag skulle med… Alla satt bara tysta, ingen sa någonting, inte ens min dåvarande bästis. Det blev för mycket att kunna hantera själv. Jag orkade inte bära den glada masken längre och började starkt att tvivla på mig själv. När jag inte längre orkade hålla uppe mungiporna och låtsas som att allt var okej började de kalla mig för den ”sura tjejen”. Var jag den personen som dom påstod att jag var? Var jag verkligen en tråkig, ful och sur person? Jag kände mig trött och ledsen varje dag.
Ångesten växte sig bara allt starkare, det kändes inte som jag hade någon. Jag blev ensam på rasterna och kände mig dömd av allt och alla.

Men en annan tjej i min klass såg att inte allt inte stod rätt till, hon började prata med mig och vi blev bra kompisar. Jag började umgås med några andra personer ifrån klassen som var väldigt gulliga.
Men fortfarande satt såren kvar där, varje dag fick jag utstå att se dom andra, höra dom skratta, se dom le och bara stå ut med deras närvaro och blickar. Fortfarande var det inte över. Jag hade börjat träna, det var ett sätt för mig att kunna bearbeta de jobbiga känslorna och tankarna på, ett sätt för mig att få bort det mesta av ångesten. Jag tog ut mig av träningen så jag skulle bli utmattad och slippa gråta hemma efter dagarna i skolan. Jag tappade helt matlusten och blev bara allt mer deprimerad, men jag visade det inte för någon.

Jag började ljuga om maten och vara inne mer på internet där jag fann en grupp med ungdomar som faktiskt förstod sig på mig. Det var ungdomar som också hade det svårt, som även dom mådde dåligt. Men istället för att det blev någonting bättre utav det blev det tyvärr bara ännu värre. Vi triggade varandra på fel sätt…
Två veckor innan skolavslutningen i åttan, 2012, blev jag akut-inlagd på en avdelning för anorexi. Jag var både ledsen och arg, förstod inte att jag behövde hjälp. Det var många tuffa veckor inne på avdelningen vilket är svårt att förklara.
Jag satt i rullstol och när mamma eller pappa kom på besök kunde dom ”köra runt” mig ute på torget. Det var nästan enda gången man fick komma ut och det var skönt att få andas in den friska luften. Där ute såg jag ungdomar i min egen ålder som badade, åt glass och joggade längs med strandpromenaden. Jag ville så gärna också bara få göra det. Bara få springa eller gå några steg ute i det fria. Fastän det var skönt att få komma ut så skämdes jag väldigt mycket, jag fick utså många blickar vilket var jobbigt. Det var en tankeställare för mig själv hur jobbigt det måste vara för många andra rullstolsbundna eller handikappade där ute… Jag själv har säkert tittat lite för mycket nån gång mest av nyfikenhet.

Någonting som är väldigt ”typiskt” med anorexia-fall är att man blir extremt bra på att ljuga, jag kan inte säga att jag inte ofta gjorde det. Men det som är så jobbigt är att folk aldrig tror på en fastän man talar sanning.
I början när mitt tillstånd var som värst hade jag vägning var och varannan dag för att hålla koll på vikten. Sjuksköterskan sa så här till mig på en invägning:
– Okej du har gått upp tre hg…men du har nog säkert druckit vatten innan, ”NI” är ju så bra på att ljuga och fuska när de kommer till vikten.
Vad jag än gjorde kände jag mig alltid dömd på förhand vilket kändes extremt jobbigt.
Ingen trodde på vad jag sa, det fanns verkligen ingen som jag kunde prata med utan att bli dömd. Inte ens min kurator som jag var tvungen att gå till… När jag förklarade för henne om hur jobbigt jag tyckte att det var att ingen trodde på mig sneglade hon bara lite lätt på mig med en menande blick och sa att jag inte kan ta det personligt att ingen tror på mig. Att det beror på min sjukdomsbild för att alla med ätstörning ljuger.

Jag vågade knappt berätta för någon var jag befann mig eller vad jag gick igenom. När skolan väl började igen var det tillbaks till dom gamla rutinerna, samma skola och samma gamla klass. I ytterligare ett år fick jag stå ut med att vara i samma klassrum som dom andra och det var fortfarande väldigt jobbigt. Men jag kände mig något starkare i mig själv som person och kunde stå på mig mer. Varje dag var en kamp med maten, ångesten som kom och gick i vågor.

Denna text blev väldigt lång men tack till alla som har orkat läsa min historia om att först bli dömd på förhand som person och sedan för min sjukdomsbild…
Idag har jag precis börjat på gymnasiet, i en ny klass med nya och goa människor. Jag känner mig mycket starkare som person och kan glatt tala om att jag kommit en lång väg med min ätstörning, det styr inte mitt liv längre och jag är idag lyckligare än jag vart på länge. Låt inte någon döma dig på förhand! Den personen som känner dig själv bäst är faktiskt du själv och ingen annan!!