Dömd innan matchens start..


52f49ac439cdb7a0f2569a3b6da26a71.fotboll

Att bli dömd, det vet vi nog alla hur det känns, när man får blickar och viskningar efter sig, som gör att du bara vill krypa ihop och hoppas att du så tillslut försvinner. De flesta skulle bara låta det vara och gå vidare, jag önskar att jag också kunde vara så.
Jag ska berätta om när jag var på cup för något år sen. Mitt fotbollslag är bra, vi är inte bäst men vi är bra, vi hade i de tidigare matcherna under cupen vunnit en och förlorat en match, med detta i ryggen skulle vi spela en match mot ett lag som hade och har många rykten om sig att vara tuffa och väldigt hårda i närkamperna, Eriksberg är laget namn. Vårt lag var mycket nervösa allihop, Eriksberg hade 18-0 i målskillnad och vi 2-1, vi tänkte att nu åker vi ut, det är dags att packa väskorna och åka hem. Men vår tränare, tog tag i oss efter uppvärmningen och hade ett sådant där tal som tränare brukar ha i filmer. Det gav ett lugn i laget och vi tog till oss det som vår tränare sa, och vi började sakta men säkert tro att detta inte skulle vara så omöjligt som vi trott. Under uppvärningen så får jag många blickar av det andra laget, jag med min turkosa målvaktströja drog till sig många blickar, jag började bli lite arg eftersom jag inte riktigt fatta vad det är de stirrar på.
– Har jag tagit på mig tröjan fel? var min första tanke, eftersom det var tidigt på morgonen.
Domaren blåser till avspark och jag gör min ritual som jag alltid gör innan matchstart, jag slår i båda stolparna och ribban. Jag var taggad, ärligt så har jag nog aldrig varit så taggad som då.
– Nu vinner vi den här skiten!
Matchen var mycket jämn, de var tuffa, nästan fult spelade de, då de tryckte upp armbågarna i ryggen på mina lagkamrater. Men vi stod emot hela matchen, jag gjorde många räddningar och fick många sparkar på mig, både en spark i bakhuvudet och många dubbar i både mage och på benen. Matchen slutade oavgjort, vilket inte den kunde då vinnaren från denna match skulle gå vidare till kvartfinal. Det blev förlängning i 15 minuter men efter att domaren blåst av förlängningen står det fortfarande 0-0. Detta resulterade till att denna match skulle avslutas på straffar. Mitt lag samlas och ska prata om vilka som ska ta straffarna, jag vet vad jag ska göra, jag är ju trots allt lagets enda målvakt, så jag tar mig en runda runt planen tills mitt lag är klara. Under min runda hör jag hur tränarna i Eriksberg säger:
-Det här tar ni tjejer, har ni sett deras målvakt, hon har inte fått ett skott på sig. Hon är så stor att hon inte ens kan slänga sig efter bollen. Detta blir enkelt tjejer!
Jag stod bara still där och kollade på Eriksbergs tränare.
-Vad var det han precis hade sagt?!
Det han sagt tände en eld inom mig. Jag blev så arg, elden som tändes bara växte och växte, var det är skämt det han just sa, jag kunde inte tolka det men jag tror inte det, varför skulle han skämta om det?
Domaren blåser till slut att straffarna ska börja, vi singlar slant om vilket lag som ska börja slå sin straff, och det är mitt lag som börjar. Jag kommer ihåg att jag inte kunde stå upp utanför straffområdslinjen eftersom att jag skakade så mycket, jag satt mig på huk för att hålla kontroll på mig själv. Min lagkamrat sätter första straffen, men likaså gör Eriksbergs spelare. Andra omgånger blir likadant, båda skotten går i mål, nästa omgång skjuter min lagspelare bollen i stolpen och Eriksberg gör ännu ett mål, jag kommer inte ihåg vad jag tänkte på mellan straffarna men jag kommer ihåg att jag gick på adrenalinet som jag kommer ihåg spred sig igenom hela kroppen. Nästa straff sätter mitt lag och jag tar nästa straff, om adrenalinet inte hade strömmar i mina ådror innan så kan jag lova att det spred sig snabbt enda ut till fingertopparna. Mycket folk hade samlats runt planen för att kolla på när straffarna slogs, folk som inte ens hejade på något av lagen stod och kollade. Mitt lag sätter den sista straffen som är ordinarie och nu gällde det om jag tog nästa straff skulle vi gå vidare till kvartsfinal. Jag kommer inte ihåg mer än att jag ställde mig på den vita mållinjen och att jag slängde mig åt höger sida. Jag hamnar perfekt till bollen och jag räddar.
Den känslan som min kropp fylldes med går nästan inte att beskriva. Jag har fortfarande kvar bilden av hur mina lagkamrater springer i mot mig och välter omkull mig, alla runt planen busvisslar och ropar. Det var en härlig känsla att vara med om.
Efter matchen kunde jag inte låta bli att gå fram till Eriksbergs tränare, jag kommer ihåg det jag sa som om det vore igår:
– Det var inte så jävla enkelt va? Såg du? Jag kunde slänga mig efter bollen, tänk innan du pratar nästa gång!
Sedan vände jag mig om och gick därifrån. Jag blev dömt på grund av att jag är överviktig, att jag har lite mer kött på benen än alla andra tjejer. Jag skulle kunnat gå där ifrån och låtit det vara, men det gjorde jag inte, en tränare ska vara stöttande och positiv men det som Eriksbergs tränare gjorde var inte okej. Jag önskar att jag skulle kunna låta saker vara men det är inte jag. Det är okej att döma tycker jag, det är så vi är, vi dömer och vi blir dömda, men du ska hålla det för dig själv, tränaren delade med sig av hur han hade dömt mig och fick alla spelare i laget att få samma bild av det han sett, under vad 45 minuter? Nu påverkade det inte oss, vi vann och jag hoppas båda tränaren och spelarna lärde sig av deras dömande. Och för er som undrade hur det gick efter denna match så kan jag säga att vi gick vidare i cupen och kom tillslut 2 i hela cupen!