Dömd i skolan


Första dagen i högstadiet kändes ganska stort, ny byggnad, nytt schema, nya klasser och nya lärare. Man går igenom klasslistor och lär känna eleverna i skolan och även lärarna, jag minns första gången en lärare la märkte till mitt efternamn. Hon kom fram och frågade om jag hade en storebror som gick ut förra året och jag svarade ja. Ett halvt leende på läpparna svarade hon att honom mindes hon väl, jag uppfattade det mer som att hon tyckte att han var en “jobbig jävel” men att hon kunde inte riktigt uttrycka sig så utan gjorde det mer som ett litet skämt och snart skulle flera lärare fråga om jag var släkt med denna “jobbiga jäveln”. Jag visste ju trots allt mycket väl vad min bror hade vart med på i skolan. Bränder i papperskorgar, fyrverkerier i korridorerna, inga bra betyg, en bråkmakare helt enkelt. Det spred sig ganska snabbt bland lärana kändes det som och snart fick alla en uppfattning av mig. Känslan jag fick av lärarna var liksom “åh… Kommer hon vara likadan nu?” Som det visade sig så var jag inte alls likadan utan ganska tvärtemot.
Det är aldrig rätt att döma om man inte vet historian bakom eller om man inte känner personen som man dömer eftersom allt oftast har en förklaring.