Dömd för att vara yngre än vad man är


small-business

Vi människor har en mycket stark egenskap att döma. Vi dömer nästan varje dag, men vi blir även dömda själva varje dag. Vi dömer efter utseende, klädsel och beteende, liksom vi själva blir dömda efter detta. Jag själv, jag blir ofta dömd för att vara yngre än vad jag egentligen är.

Jag har under hela mitt liv vart bland de minsta i min gemenskap. Både bland vänner och släkt. Anledningen till detta är att sedan jag var sju haft en kronisk sjukdom, som gör att jag inte tar upp näringen lika mycket som andra. Det är därför jag inte växt som jag ska under min ungdom. Mina föräldrar är även korta dem och arvsanlagen går ju inte till min fördel där. På låg- och mellanstadiet vara jag kort, men inte alls så mycket kortare än mina vänner. Det var aldrig någon som dömde mig efter min längd. Jag var populär och hade faktiskt många vänner. Åren gick och vi blev äldre. Vi gick i sjätte klass och tjejerna i klassen började växa och blev snart ett huvud längre än mig. Sedan började killarna växa och vissa blev faktiskt två huvuden längre än mig. Jag kände mig väldigt kort, men jag var fortfarande en i gänget. Detta, pågrund utav att dem inte dömde mig utifrån min längd utan min personlighet. Min personlighet var ju som alla andras. Det svåraste var de ungdomar som inte kände mig och som gick på andra skolor. Vissa trodde att jag hade gått upp flera klasser, vissa trodde att jag ljög om min ålder och vissa trodde till och med att jag var dvärg. Inte en enda person dömde mig som bara en kortväxt kille. När jag efter sjätte klass skulle börja på högstadiet, kändes det faktiskt riktigt jobbigt. Nu skulle man slås ihop med sjätteklassare från andra skolor. Hur skulle dem döma mig? Skulle jag få vänner? Skulle jag bli mobbad för min längd?

Skolan började och jag skulle träffa nya människor. Under de första dagarna hörde jag hur folk viskade om mig. ”Vad gör han här?” ”Är det lärarens son?” ”Han kan knappast vara lika gammal som oss, eller?”. Det var lite jobbigt en period, men dessa människor lärde ju så klart känna mig efter ett tag. Detta var människor som idag är mina bästa vänner. Min värsta, respektive bästa tid var under högstadiet. Tyvärr fick jag kommentarer i korridoren, angående min längd, i stort sett varje vecka. Detta var då kommentarer från äldre. Eftersom jag var så pass liten, så hade jag inte så mycket att sätta emot. Jag struntade istället i dem. Jag hade redan gott om vänner och jag blev under den här perioden tillsammans med en tjej för första gången i mitt liv. Jag mådde sjukt bra och kommentarerna var inte mer än ord för mig.

Under min ungdom har jag så tydligt märkt hur folk dömer ålder efter längd. Speciellt på killar. Äldre killar ska inte vara korta, då stämmer inte bilden av en typisk tonårskille. Jag blev ofta dömd efter min längd när jag skulle köpa kläder. I vissa fall kändes de som om jag inte fick befinna mig där jag var. Det var ju kläder för herrar och inte barn. Jag har blivit likadant dömd när jag arbetat på mitt sommarjobb. Folk tyckte det var helt fantastiskt att jag kunde jobba, när jag var så pass ung.

Jag är fortfarande kort, men jag har ändå lyckats växa ikapp flera tjejer i min omgivning. Ibland kan folk till och med uppfatta mig som äldre än vad jag är. Om det är några jag vet jag inte dömer, så är det kortväxta personer.