Dömd domare


tilldömda

Vi dömer utan att vi tänker på det, vi dömer allt vi möter i vår vardag, inte bara personer utan även aktiviteter och objekt. Det första objektet vi dömer på morgonen är nog våra drömmar, temperaturen i vårt rum eller väckarklockan. Tankarna kan vara kritiska eller positiva men de har inte den stora förmågan att ”förstöra” vår syn på resten av dagen som ett annat objekt vi stöter på varje dag, spegeln. I spegeln möter vi oss själva, med trötta ansikten, djupa ringar under ögonen, rufsigt hår och med sömnmärken i ansiktet.

Det ligger i vår natur att när vi möter en ny människa bestämma oss för vad vi tycker om denna, få fram vad personen har för fördelar och nackdelar. Därför är det jag alltid gör på morgonen även naturligt, fast istället för att endast ha gjort det första gången göra jag det varje dag, dömer min egna spegelbild.
Min spegelbild är också den som får den hårdaste domen av alla människor i min vardag, det är så enkelt att döma sig själv när man kan döma även dem mörkaste delarna av sig själv, dem som man inte låter någon annan möta.

När jag dömer mig själv och hittar de delar av mig själv som jag helst skulle abortera och byta ut mot något som jag skulle tycka om bättre dömer jag även personer som också besitter dessa egenskaper jag tycker mindre om. Det är inte något jag gör frivilligt, helst skulle jag inte vilja döma ut någons dåliga egenskaper men när man ser dessa hos sig själv varje morgon när man tar den där trötta första glansen på sig själv får man för varje dag det lättare att känna igen egenskaperna och tillslut kan man se dessa solklart så fort man möter en person.

Det jag vill komma fram till att jag är en dömd person som dömer utifrån domarna jag har mot mig själv. Vare sig jag vill det eller inte kommer jag vara mänsklig och söka mig till de människorna som besitter de egenskaper jag uppskattar hos mig själv och bort ifrån de personer som bär på de egenskaper jag försöker gömma för allmänheten.