Dömd av mig själv.


Hälsa_Missbruk

Under hela min uppväxt har jag till och från sätt ner på mig själv. Men inte för hur jag ser ut eller hur jag är som person. Utan för jag trott jag varit delaktig och ansvarig för en vis persons problem.
Jag har flera gånger hatat mig själv för jag trott att det varit mitt fel att denna person gjort det den har gjort.

Egentligen förstod jag aldrig varför jag la all denna skuld på mig själv.
Det var ju inte jag som sprang runt med ett whisky glas i handen dag ut och dag in, och jag visste ändå att jag inte kunde göra något för att ändra denna personens handlingar och missbruk.
Ändå så straffade jag mig själv gång på gång och intyga mig själv att det var jag som fick personen att dricka och bete sig dåligt. Det kändes som det var jag som svek alla fast det egentligen inte var det.

Jag kommer ihåg speciellt en dag då jag hälsade på personen på behandlingshemmet och jag minns speciellt ett ord som jag sa innan jag gick därifrån. ”Förlåt”, var vad jag sa.
Personen nickade bara tillbaka och det tror jag är en av anledningarna till varför jag la skulden på mig själv. För det var aldrig någon som sa åt mig att det inte var mitt fel.

Det var inte många som visste om denna delen av mitt liv och det är det ännu inte idag många som gör. Det är något jag helst håller inom mig. Jag vill inte att folk ska se på mig som om jag vore annorlunda än vad jag egentligen är. Speciellt vill jag inte att folk ska tycka synd om mig för att jag får leva med en sådan person.
För oavsett hans missbruk älskar jag honom med hela mitt hjärta ändå.

Fortfarande nu kan jag ibland känna att jag är delaktig i personens problem och jag har försökt gång på gång att se till att personen ska sluta.
Men med tiden har jag lärt mig att det är inte mitt ansvar, det är inte jag som ska ta tag i denna personens liv utav det är han själv som måste göra det.
Jag försöker så gott jag kan att stå vid personens sida och vara stark utan att klanka ner på mig själv.

Jag tar dag för dag nu och tänker inte så mycket på varken bakåt i tiden eller framåt i tiden.
Och jag vet att finns jag där och visar min omtanke för personen så klarar både jag och han att ta sig upp igen så småningom.