Dömd


Jag träffade en tjej i somras. Ett konstigt och kort möte mellan två främlingar som kom från vart sitt håll, jag från Andra Långgatan och hon från en hemmafest på Hisingen, och möts på en bänk i Brunnsparken. Alla spårvagnar har slutat gå för klockan är halv två på natten. Augustiregnet. Allt är konstigt och självklart och fint. Vi har inte mycket tid på oss för att dagen därpå flyttar hon till Stockholm. Vi börjar kyssas och det finns ingenting annat just då. Bara värme, blickar, händer som håller varandra. Kärlek, plötslig förälskelse som antagligen inte kommer finnas kvar i morgon men det spelar ingen roll för att den finns där just då och det enda som räknas är nuet.

Det händer ibland att två tjejer som öppet hånglar upp varandra i dagens heteronormativa samhälle drar till sig en viss sorts oförtjänt uppmärksamhet. Inte alltid, inte av alla, men det händer. Till exempel mitt i natten i centrala Göteborg när många är på väg hem av krogen. Folk som går forbi, för det mesta män, hejar, jublar, visslar. Råkar gå lite för nära. ”Fan va gött tjejer”. ”Sexigt”. ”Får man vara med eller?”…Och så vidare. Klart att irritationen och frustrationen finns där. Vetskapen om att ett hetero par antagligen inte skulle dra till sig så mycket uppmärksamhet, att kärlek mellan två kvinnor är fortfarande så pass tabulagd att folk tar sig friheten att kommentera den finns alltid där och gör en förbannad. Men vi tar inte den fajten just då. Vi ser bara varandra och inget annat spelar roll. Därför ignorerar vi mannen som vi märker att har stannat upp och står och tittar på oss. Tills vi inser att han har stått där länge och verkar inte vara på väg nånstans. Vi tittar på honom och han tittar tillbaks, utan att säga ett ord. Hans mun är ett streck och när vi säger åt honom att gå rör han sig inte. Vi sitter fortfarande på bänken med armarna om varandra och det absurda i situationen gör att vi börjar skratta. Samtidigt som jag skrattade fylldes jag vrede och maktlöshet när jag insåg att inget jag sa skulle få honom att gå. Jag väser åt honom, jag hånar honom men han reagerar inte. När han går till slut är det på hans villkor.

Jag och tjejen skrattar bort det. Inget är förvånande längre. Vi tänker inte mer på det, inte då.

Det var inte tills efteråt som jag uppfattade hans ansiktsuttryck. Vad han ville säga till oss. Det som inte gick att se (eller det jag kanske inte ville se då) var så klart och tydligt i efterhand:
Hela han ansikte lyste av ren förakt. Han hatade, han avskydde det han såg. Han ville att vi skulle veta det. Han stod där tills han kände att han hade fått fram sin poäng och då äntligen gick han.

Jag har aldrig haft några problem med min sexuella läggning och det har inte andra i min omgivning heller. Jag är jävligt tacksam och glad för att jag är lesbisk, för mig är det självklarhet att älska andra tjejer. Därför var det en chock att möta någon som visar upp sina fördomar mot homosexuella på sånt tydligt sätt. Det var första gången för mig men jag vet att det kommer hända om och om igen. Hatet och föraktet från denna mannen går inte att ignorera för att det rör inte bara mig och tjejen, utan är en attack på hela gruppen. Att bli påmind om att det finns människor som anser att vår kärlek är fel, att den inte ska finnas, gör ont för oss alla. Jävligt ont. Jag fattar ingenting och jag kommer nog aldrig göra det. Vill nog inte göra det, jag vill helst inte veta hur det känns att döma och hata något så vackert, fantastisk, härligt och underbart som kärlek.