Dömd


tiggare

Jag går ut från affären med ännu en kasse. Nu börjar det bli riktigt tungt och jag känner bara ångesten som smyger sig på. Det är ganska mycket folk ute på stan, det var ingen bra dag att gå ut alldeles själv men nu är jag här ändå. Jag möter ett gäng blonda tjejer med de dyraste märkeskläderna du kan hitta och sönderspacklade ansikten. Jag känner hur deras blickar sågar mig vid anklarna. Jag förstår vad de tänker. Jag duger inte bara för att jag har den där dyraste jackan och nyaste skorna. Jag låter mig inte beröras utav dem, i alla fall inte synligt. Inombords känner jag ett hårt slag rakt i magen. De vet inget om min bakgrund. De vet inte att mina föräldrar kämpar allt de kan för att få ihop pengar vi alla fem barn ska dela på. Den här ”fula billiga jacka” är den dyraste jag någonsin har fått och jag är jättestolt, ändå räcker det inte, det är märket och prislappen som avgör.

Medan jag går där i mina djupaste tankar ser jag mig omkring, är det någon här jag känner? Jag ser ingen så jag letar upp första toalett och går in. Jag sätter mig på toalettstolen och andas ut. Jag känner tårarna trycka på bakom mina ögon. Inom en minut forsar tårarna ner för kinderna. Jag kan inte bli arg på mina föräldrar då jag vet hur tungt de har och har haft det. När mina tårar tar slut går jag långsamt ut från toaletten och går vidare. Nu vill jag hem, jag orkar inte mer.

På vägen hem mot lägenheten sitter det tiggare på gatan och försöker få min uppmärksamhet. Jag vill inte se dem och sätter blicken på några hus längre fram och bara går. Jag tycker inte synd om dem även hur dåligt de ä har det. Det finns allt för många som bara fejkar att de är fattiga. Allt för många som sitter och skramlar till sig pengar till ”mat” men i själva verket går direkt till systembolaget med dina pengar. Jag fortsätter gå och längre fram ser jag två långa, svartklädda, kraftigt byggda män och jag känner att något inte står rätt till. Deras vingliga steg skvallrar om att de har tagit en shot eller två innan de gått ut på stan. Jag känner mig otrygg och plockar skakigt upp min mobil ur fickan, tar den mot örat och börjar prata.
– Hej mamma! Ja jag är alldeles strax hemma. Hur var det på jobbet? Har du tagit några tjuvar till fängelset? Jaha, oj, vilken tur att ni poliser finns!

Ett tag efter vi mötts lägger jag ner telefonen igen. Det var aldrig någon i andra änden men min kompis har tipsat mig att göra så när jag möter någon läskig typ. Jag ökar på stegen hemåt och väl hemma gör jag iordning mig och lägger mig direkt i sängen. Jag ligger där och funderar ett bra tag. Jag tänker på hur mycket man omedvetet egentligen dömer varandra. Hade de där tjejerna inte haft dyra märkeskläderna hade jag antagligen inte dömt dem på det sättet. Hade männen varit nyktra och haft lite klenare kroppsbyggnad hade jag inte låtsasringt mamma. Hade det inte varit så många som fejkar sin fattigdom hade jag tyckt mer synd om de som verkligen behöver de ynka kronorna de skramlat ihop för att överleva. Innan jag somnar bestämmer jag mig att från och med nu ska jag inte bilda en uppfattning av någon innan jag känner dem.