Dömande i vardagen


bild21

Dömer jag människor?

Min första tanke är att nej, jag dömer inte någon. Jag önskar att det vore så enkelt, för som person är jag ganska öppen och jag är positivt inställd när jag möter nya människor. Faktum är att jag dömer människor varje dag, både medvetet och omedvetet.

Jag ser massor av olika människor varje dag, på busshållplatsen, i skolan, på gymmet, och på stan. Jag tror att dem flesta likt mig själv framför allt dömer efter klädstil och efter utseende men människor kan bli dömda för så otroligt många olika saker. Jag tänker ofta på att handikappade eller funktionshindrade människor blir dömda hela tiden. När jag, och troligen många andra, ser en funktionshindrad person, vad är det vi ser då? Vad tänker vi att vi ser för människa? Jag vet i alla fall att jag inte ser personens hårfärg, eller ögonfärg, eller hurdant leende personen har. Jag ser inte heller att det precis som med alla andra människor gömmer sig en unik personlighet där bakom. Det jag ser är handikappet. Jag vet samtidigt att om jag hade varit funktionshindrad och någon fick beskriva mig med ett ord så hade jag förmodligen för allt i världen velat att det ordet var allt annat än just ”handikappad”. Det finns så mycket mer att se än bara utsidan och varje människa har en unik personlighet och ett sinne som inte är likadant som någon annans.

Jag vet själv hur det känns att bli dömd, för många människor som träffar mig får intrycket av att jag är väldigt blyg, tystlåten och tråkig. Jag vet också att det första intrycket ofta är felaktikt därför att ingen jag känner skulle beskriva mig med något av dessa orden. Jag tror att det är väldigt lätt att döma folk som är olika oss själva, människor som vi inte riktigt kan relatera till. Jag tror också att särskilt människor som är osäkra på sig själva lätt dömer andra därför att de vill verka mer självsäkra än vad de egentligen är. Kanske är de också avundsjuka på de människor som har hittat sig själva och sin stil och därför dömer de dessa människor för att glömma bort sin egen osäkerhet.

Sedan jag började gymnasiet är jag mer säker på mig själv och jag vet vem jag är. Desto mer jag växer i mig själv desto mindre dömer jag andra och jag tror att det fungerar så för dem flesta. När man hittar sig själv får man också mer förståelse för andra och accepterar att alla är olika. Det är bara onödigt att döma människor och ha förutfattade meningar för att det första intrycket säger mycket men det säger sällan sanningen och stämmer nästan aldrig överens med verkligheten.