Det man inte vet tar man inte skada av


1911118

Att döma andra säger mer om en själv än om den man dömer. Då säger det mycket om mig och min vän. Det roligaste som finns i skolan är att döma. Vi sitter på bänkarna uppe i balkongen och kollar ner i korridoren samtidigt som vi kommenterar alla skinnjackor och primeboots. Varför ser dom ut så? Varför väljer dom att se ut som alla andra? Om man har skinnjacka, mittbena och vit tunika är man tråkig, blåst, utseende- och uppmärksamhetsfixerad. Har man sådana kläder går man samhälle eller ekonomi. Så dömer vi. Men samtidigt är allt en dom. Att dem har sådana kläder beror ju på att samhället fått dem till att göra det. Har man inte sådana kläder är man antagligen konstig och uppmärksamhetsfixerad för dem också. Men det är roligt att döma, det är roligt att sätta folk i fack och diskutera olika stilar och hur dem beter sig beroende på stilen. Och det är så himla omoget och ogenomtänkt. Men om en person dömer, dömer alla. Det ligger nog i människans natur att döma, om man så är vuxen eller barn. Barn dömer på det sättet att ”Nej du är konstig du får inte vara med och leka” och vuxna gör det mer sofistikerat; dem snackar skit, dömer andras relationer och deras jobb.

Man kan se det från olika håll. Om jag fick veta att någon dömde mig på något sätt skulle jag självklart ta illa upp. Men just det med att döma är ju att någon har förutfattade meningar om mig, och då kommer jag antagligen aldrig få veta vad den personen tror om mig. Det man inte vet skadas man inte av. Och om jag senare skulle träffa den här personen kanske den skulle förstå att jag inte är som den trodde. Så därför tillåter jag mig att döma andra, för innerst inne vet jag att det jag tror antagligen inte stämmer. För att alla människor är unika och olika, dem går inte att placera i fack.