Det bitchiga uppmärksamhetsfreaket


heyy-584

Sommarlovet hade varit annorlunda detta året. Jag hade tillbringat min första utomlandsresa utan föräldrar tillsammans med min pojkvän. Jag hade umgåtts mycket tillsammans med mina vänner och många kvällar bestod av grillning och sång vid Härlanda tjärn. Det som framförallt utmärkte sig för denna sommaren var att många dagar bestått av en känsla av både nervositet blandat med en mängd förväntningar. Den 21 augusti var det nämligen dags för mig att börja gymnasiet.

Natten innan skolstart låg jag och stirrade mig blind i taket. Klockan hann ticka förbi både ett, två och tre. Jag låg och tänkte på hur nästa dag skulle bli. Skulle folk gilla mig om jag bara var mig själv? Eller skulle jag bete mig på något speciellt sätt för att bli omtyckt? Jag funderade över hur alla andra skulle se ut och om jag skulle hitta några vänner. Min förra skola hade varit så enkel. Jag hade mina vänner som jag umgicks med varenda dag och jag kände en tillhörighet tillsammans med dem. Jag var orolig att det inte skulle bli samma sak på gymnasiet och att folk skulle tycka illa om mig, kanske för mitt utseende, min stil, eller det värsta av allt – min personlighet.

Jag minns första dagen i skolan så väl. Solen sken och inte ett moln syntes på himmelen. Min klädsel den dagen bestod av ett par höga jeansshorts kombinerat med ett vitt instoppat linne och ett silvrigt stort halsband, ett par bruna boots och en svart skinnjacka. Hela klassen blev uppropad av en lärare i den stora aulan på skolan. Det första som hände var att klassen gick in i ett stort klassrum där det fanns fyra bord placerade med några stolar runt varje bord. Jag slog mig ned vid ett av borden tillsammans med en kompis jag gått i samma dansklass som. Vi började genast att prata med varandra. Dansen, minnen vi delat och hur roligt det var att vi hamnat i samma klass var några av flera samtalsämnen vi tog upp. Under en lång stund satt vi och skrattade tillsammans medan jag fick känslan av att de andra eleverna var väldigt nervösa. Många satt helt tysta, några småpratade och andra satt bara och stirrade rakt in i väggen.
Några dagar därpå var det dags för en lekdag. På skolan fanns det en årlig tävling som alltid hålls några dagar efter skolstart. Tävlingen går ut på att man klassvis ska delta i olika tävlingar som är arrangerade av treorna på skolan. Målet är att få det bästa betyget i så många grenar som möjligt samtidigt som klassen ska lära känna varandra bättre och förhoppningsvis skapa en god samhörighet med varandra. I många grenar var det ingen som vågade att delta och därför tog jag, som skulle kalla mig själv som allt annat än blyg, initiativ att vara med i nästan alla övningar. Många gånger under den här dagen kändes det som att framförallt tjejerna i min klass gav mig sura miner och kollade snett på mig. Jag kunde verkligen inte förstå varför.

Några veckor efter Hulesärken fick jag förklaringen. Några av tjejerna i klassen berättade att de ansåg mig vara en högljudd person som hela tiden ville synas och ha uppmärksamhet. De beskrev också att de tyckte att jag framstod som en bitchig person. Synonymer till bitchig är bland annat spydig, kaxig eller intrigant. På senare tid har mina klasskompisar berättat att dessa tankar endast var fördomar. Begreppet fördomar kan ha olika former och skilja sig från person till person. Det handlar om att antaga hur någon eller något är, grundat på egna åsikter, värderingar och rykten. Vi människor har alltför lätt för att döma varandra genom att bara se på varandras utseenden och omedvetet placera in människor i kategorier där vi själva tycker att de passar in. ”Han liknar en sån, hon måste tillhöra en sån”.

Mina vänner har beskrivit för mig att tanken om att jag skulle vara en bitchig person som vill höras och synas mest endast var en fördom som sedan inte alls visade sig stämma överens med den personen de senare märkte att jag faktiskt var. Att bli dömd till att verka vara en bitch är någonting som drabbat mig ett flertal gånger, men många gånger har jag fått höra att denna fördom varit felaktig.
Det bästa av allt med den här berättelsen är att jag i dagsläget är nära vän med de personer som dömde mig. Det glädjer mig varenda dag att dessa fördomar inte finns kvar om mig efter att man har lärt känna vem jag är. Idag tycker jag bara det är roligt att mina vänner berättar om vilka fördomar de haft om mig, just med tanke på att dessa inte stämmer längre.

Att ha förutfattade meningar och döma personer är något de flesta människor gör dagligen utan att vi ens tänker på det. Att dela in människor i grupper som till exempel ”tönt” ”rasist” eller ”bitch” är ingenting ovanligt. Det vi inte alla gånger är medvetna om är att konsekvenserna av att döma personer kan bli att vi undviker människor bara på ett intryck som kanske inte ens stämmer överens med personen. Att döma personer kan begränsa möjligheten att lära känna nya människor och fördomarna dessutom sprids, kan det också medföra att andra människor tar avstånd från en person på grund av att man bedömer personen på ett sätt utan att känna den. För vissa människor kan fördomar vara en skitsak och någonting man knappt bryr sig om, men för andra människor kan det bidra till en djup sårbarhet som sätter men hela livet. Det bästa är därför att helt enkelt försöka utesluta dem.