Mamma låter mig gå runt såhär.


1363773809979

Det brukade vara min stad, där jag sprang med småpengar och köpte lösa karameller när jag var liten. Jag brukade älska att gå på kullerstenen som täckte alla stadens vägar.

Sent i April förra året gick jag på dom där kullerstenarna ännu en dag. Det var lite kallt och många hade nog jackor och halsduk, jag reflekterade inte vidare kring detta just då.

Tills en man kom fram till mig.

”Du borde skämmas över dig själv, hur kan du se dig själv i spegeln? Låter din mamma dig gå runt sådär?”

Jag förstod verkligen inte att det var mig han tilltalade först. Tills han kollade ner på mina ben. Jag följde hans blick och insåg att det var mina stay-ups han baserade sin dom på.
Det var inte sista gången någon skulle kommentera mitt sätt att klä mig men den där gången var den första. Den som tvingade mig att göra ett val.

Jag går fortfarande runt i vad som många menar är provocerande klädsel. Jag gör det med en rak rygg också.
Den där mannen dömde hela mitt allt baserat på något så förargligt som på vad som prydde mina ben.

Och det är inte längre min stad, jag älskar inte längre kullserstenarna.
Men jag gjorde valet att inte låta en två tre eller femton dömande kommentarer avgöra vem jag är.
Det må låta så otroligt klyschigt men det gör ingenting. För det är sant.
Jag skulle ljuga om jag säger att det inte svider till när man hör kommentarerna men jag kan nästan alltid skratta bort det, jag vet så väl vem jag är.

Så nej, jag skäms inte. Och jag kan kolla mig i spegeln med rak rygg varje dag. Så döm du bara, för min fina mamma låter mig gå runt såhär. Och det gör jag med.