Det är insidan som räknas


403792_114324648690331_100003383889511_79105_1213370209_n_191403952

Svetten kulade sig längs min panna och började sakta rinna längs min kind. Synen från fönstret framför mig fick mig att inte ge upp. Solen sken starkt en dag som denna och det var mycket rörelser på gatan nedanför. Cyklar, barnvagnar och vuxna rörde sig som små myror på trottoaren ur min synvinkel. Musiken ur mina hörlurar stängdes plötsligt av och jag märke ganska fort att mitt flås ekade i de tomma rummet. Nu hade klockan precis slagit 07.30, så jag stängde av löpbandet och började röra mig genom den tomma korridoren mot gymmets omklädningsrum. Min tröja var genomblöt och kände hur värken smög sig fram i mina ben efter att ha befunnit mig på löpbandet sedan 06.40. Jag stretchade igenom hela mig och hoppade sedan in i duschen. Jag var lyckligare än någonsin och min dag skulle bli bland den bästa i mitt liv.
Jag hann precis kliva av bussen vid skolans busshållplats då jag hörde skolklockan ringa in. Jag var i tid till skolan, som jag alltid brukar och även mina bästisar Klara och Maja som stod och väntade på mig. Vi hälsade på varandra med en kram och började gå mot skolan. Mina klasskompisar lunkade sakta in till klassrummet med huvudet som tyngde ner mot marken, dem verkade väldigt trötta idag. Väl i klassrummet var det dags för svenska och dagens uppgift var att skriva en berättelse i mindre grupper. Vi fick dela in oss själva, jag, Maja och Klara parade ihop oss innan vi gick in i ett grupprum intill. Eftersom vi precis hade haft en långhelg så hade vi mycket att prata om, munnarna gick oavbrutet och till sist fick jag ordet. Mitt uppe i det jag prata om faller min penna till golvet. Jag reser mig upp och tar upp pennan och börjar gå mot bordet igen. Till min förvåning ser jag då hur Maja ger mig en blängande och mycket taskig blick. Jag kollar upp på Maja och frågar kaxigt.
– Vad kollar du på Maja?
– Vad smal du har blivit! Du ser ju snart ut som ett benrangel, svarar hon irriterat.
– Vadå benrangel? Jag har alltid sett ut såhär och kommer alltid att göra det. Är det något problem med det eller? Försvarar jag mig med.
– Nej, men jag tycker bara du har gått ner mycket i vikt på det senaste… Hur mycket tränar du egentligen? Frågar Maja högt.
– För det första, så tränar jag nästan varje dag. Och för det andra, så tränar jag inte för att gå ner i vikt utan för att bara få en fastare och vältränad kropp. Svara jag med en förstående röst.
– Okej, jag förstår. Det var inte meningen att uttrycka mig så… Men jag är bara rädd om dig förstår du väl?
Nu är det tyst i rummet, ingen öppnar verken munnen eller vågar röra på sig. Vår fröken kommer in och säger med sin milda röst.
– Oj var det var tyst här inne då. Hur går det för er? Kommer ni någon vart på eran berättelse tjejer?
– Ja, men det går bara bara och vi har kommit på en jätte bra ide precis! Svarar Klara med en stressad och oskyldig röst.
– Jaha, det låter ju jätte bra. Fortsätt så och så ska berättelsen vara klar om en vecka. Avslutar fröken medan hon stänger dörren igen. Tystnaden smyger fram återigen och nu hörs klockan att det var luckrast. Vi tog våra grejer och gick ut från lektionen. Dagen rullade på som vanligt och redan vid två fick vi gå hem igen.

Klockan 5 och det var dags för fotbollsträning, Maja ska också dit för vi spelar i samma lag. När jag öppnade dörren till omklädningsrummet så såg jag Maja där. Hon ropade glatt hej när jag kom och kramade om mig. När jag då skulle byta om, så tog jag först av mig min tröja då jag möttes av Majas elaka blick igen. I samma sekund precis när jag skulle ta på mig tröjan igen, så reser hon sig upp. Hon slänger i sina grejer i väskan och går ut mot dörren. När hon står i dörren ser man hur arg hon är, hennes ansikte bara kokar och benen kan knappt stå still.
– Men snälla!! Usch va äckligt smal du är! Man blir ju bara spyfärdig av att se på dig, hur vågar du gå ute sådär? Skriker Maja så högt hon bara kan.
Dörren smälls igen med ett brak och där kvar stod jag. Helt ensam som blivit utskälld för att jag ser ut som jag gör. Tårarna börjar nu droppa sakta längs min kind, min bästa vän kunde inte acceptera mig som jag var och blev sur på mig för att jag är smal. Det var inte mitt fel och det enda jag ville var att träna så jag fick snygg kropp, men tydligen var jag mycket fulare nu efter att jag börjat träna hårdare. Efter en stund inne på toaletten för mig själv, tog jag modet att gå ut till träningen. Jag skulle inte visa mig svag för en sån här grej. Det kanske bara var så att Maja var avundsjuk på min kropp och sa det bara på det sättet, eller? Det kanske var sant det hon sa med att jag var ful och såg ut som ett benrangel. Tankarna snurrade i min hjärna och då jag blev avbruten av min tränare som knackar mig på axeln.
– Ut på planen nu tjejer. Nu kör vi uppvärmning sen kör vi igång med våra intervaller. Hans röst ekade på den stora planen.
Trots min ledsamhet mot Maja så frågade jag henne om hon ville vara med i mitt lag när hon stod kvar ensam. Men denna gången verken prata hon eller ens tittade på mig. Hon gick iväg så långt bort hon kunde medan hon skrek till mig igen.
– Jag vill inte vara vän med en sån smal person som du! Lämna mig ifred och prata aldrig mer med mig. Hennes röst ekade minst lika högt som tränarens och nu kollade alla på mig.
Nu sprang jag raka vägen hem och den dagen var en av dem värsta i mitt liv. Vad hade jag gjort för fel? Nu hade jag värken vänner eller fotbollen kvar.