Illaluktande alkoholisten på bussen


Det var en gång när jag skulle åka med bussen in till stan som detta hände. Jag satt nästan längst bak i bussen när hon klev på, en kvinna med ett utseende jag aldrig stött på innan. Ansiktet var svullet och vanställt och jag ryggade tillbaka när jag såg henne; vad sjutton hade denna kvinna gjort för att se ut så här? Tänkte jag men fortsatte titta ut genom fönstret som de övriga passagerarna intill mig också gjorde. När kvinnan hade tagit sig ungefär till mitten av bussen började jag känna av en stank jag aldrig förr känt, och jag fick kväljningar. När hon sedan passerade mig för att sätta sig längst bak i bussen, började de övriga passagerarna intill mig att resa sig upp för att ställa sig längre fram; de stod inte heller ut med lukten.

Jag reste mig inte, trots att alla andra gjorde det, för jag klarade inte av att vara med i denna gruppbildade utfrysning av en annan människa. För trots att det stank olidligt där bak i bussen kunde jag bara inte med att resa mig upp som de andra gjorde. Hon måste ha känt av det, hon måste ha märkt varthän hon går, hur människor tittar, hur de håller för näsan, och hur de sedan går så fort hon dyker upp. Hur alla människor dömer henne.

Jag satt tryckt mot rutan och höll för näsan under hela bussturen, allt jag tänkte på var att få hoppa av den bussen och slippa den hemska stanken. Men jag satt där, i närmare 20 minuter i denna hemska stank. Jag satt inte där för att försöka intala mig själv att jag inte dömde henne, för det gjorde jag. Varenda sekund, och det förstod hon. Jag kunde bara inte med att öppet göra det mot henne.