Ingenjören ska då alltid vara bättre


Jag har ett minne från när jag kände mig dömd, det var en kväll då vi hade ett par gäster inbjudna på middag. Gästerna skulle sätta på musik men hade lite tekniska problem med att få igång musikspelaren, så de började ropa på familjens son, den blivande ingenjören som man naturligtvis alltid antar ska ha lösningen på alla tekniska problem. Jag själv var uppe i rummet, inte tänkte de be mig, en tjej som går på gymnasiet och dessutom på samhällsprogrammet om hjälp med något tekniskt (även om det handlar om något så enkelt som att få igång en musikspelare så verkar det synnerligen omöjligt för en tjej att utföra)

Men när jag hörde deras steg som närmade sig dörren till mitt rum tänkte jag, kanske de ändå vill fråga mig om jag möjligtvis kan tänka mig försöka hjälpa dem? De hade ändå väntat på sonens hjälp en bra stund nu utan svar, kanske de ville vända sig till någon annan? Men så visade det sig inte vara fallet, för det enda de gjorde var att de knackade på dörren och frågade ” Har du sett Joakim? Vi skulle bara behöva lite hjälp med att få igång musikspelaren.” Jag svarade med en menande betoning att han var på toaletten och att det förmodligen skulle dröja innan han skulle komma tillbaka, men tanken slog aldrig denna gäst att jag också hade kunnat hjälpa honom även om jag i framtiden inte har tänkt bli en ingenjör.

Den gången kände jag mig dömd, dels på grund av att man bara antog att en samhällstjej aldrig kan klara av att göra något tekniskt överhuvudtaget. Och sedan, när jag väl frågade Joakim om han verkligen visste hur man skulle få igång musikspelaren svarade han att han bara testade sig fram och gjorde så gott han kunde, också funkade det! Det hade väl jag också kunnat göra?