Den allvarsamma leken


lekplats

Den allvarsamma leken
Jag var åtta år med glugg mellan framtänderna och två tofsar i håret. Just den här skoldagen i mitten av oktober började en ny pojke i vår klass.
Jag minns inte hans namn, men jag minns hans stora, bruna, sorgsna ögon. Jag minns hans senapsgula manchesterjeans, regnjackan med för korta armar och det mörkbruna hårstubbet.
Precis som många andra just den hösten 1995, hade han och hans familj flytt från forna Jugoslavien.

Tio- klockan ringde för rast, och klassens barn sprang ut till lekplatsen. Den nya pojken sicksackade efter. Vi var kanske tio barn som började leka, och någon av oss tog pojkens mössa. Vi började kasta hans mössa mellan oss, och någon i gruppen, jag minns inte vem, sa att ”usch vad äckligt, ta inte i hans mössa, han har säkert löss”. Men vi fortsatte leken med att kasta mössan, medan pojken försökte ta tillbaks den.
Efter ett tag in i leken, gick det upp för mig hur fel det här kändes. Vi lekte på någon annans bekostnad, någon som inte kunde ett ord svenska, någon som mest såg förvirrad och ihopsjunken ut.
Och här var vi, så många barn mot honom, som pratade och skrattade utan att han förstod varför. Det var inte roligt längre och mina skratt fastnade halvvägs i halsen. Jag kände en känsla i magtrakten, varm och kall på samma gång, som spred sig till resten av kroppen. Men jag sa inget, jag fortsatte vara med i den allvarsamma leken.
Så ringde klockan för att 20-minutersrasten hade tagit slut och vi barn sprang in.
Under 20 minuter hade en grupp barn, med gluggar mellan framtänderna, rufsiga tofsar i håren och fräkniga ansikten gått ihop som kollektiv och tillsammans dömt ut ett annat barn. Vi pratade aldrig efteråt om händelsen, och jag vet inte vad de andra barnen tänkte eller kände. Kanske fick fler än jag den olustiga varm-kalla känslan i kroppen, kanske inte.
Jag minns det som att den nya pojken inte var kvar i klassen eller på skolan särskilt länge. Jag minns inte om hans var familj tvungen att flytta till en annan svensk småstad, eller om de tvingades tillbaka till sitt krigsdrabbade hemland.
Men jag minns fortfarande den varm-kalla känslan som spred sig i kroppen, jag minns pojken och hans stora mörkbruna ögon och jag minns min hand mot hans hårstubb när jag tog mössan från hans huvud.