Där är dörren!


output-419280_640

Där är dörren!
När jag gick i 5:an hade jag PRAO för för första gången. Det var så spännande då. Att få komma bort från skolan, att få vara i vuxenvärlden för en hel vecka. Det visade sig att denna vecka blev sämre än förväntat.
Allt började med att jag kom till förskolan på morgonen redan 15min tidigare än planerat. Jag och mina två kompisar hade lyckats att få praktikplatser på samma plats men på olika avdelningar. En person från respektive avdelning som skulle ta hand om oss för den närmaste veckan kom för att hämta oss och för att vi oss runt.
Min handledare, Anita, var en lite äldre kvinna med mycket kunskap och ett gott hjärta, hon gav mig uppgifter hela första dagen och höjde aldrig rösten om jag gjorde något fel eller något som inte följde deras rutiner på arbetsplatsen. Men så var det ju hon andra, Karina. Usch jag får fortfarande den där känslan när hennes uppspända ögon kollade ner på lilla knubbig mig.
Hela de första tre dagarna jagade hon mig för att hitta något att gnälla på.
Men jag försökte bara ignorera henne. När jag i slutet på min tredje dag skulle gå ut i hallen för att ta på ytterkläderna så såg jag mina kompisar hur de gick ut genom grinden, då slängde jag på mig jackan och hoppade in i skorna för att rusa ut. Dörren for upp och slog lite lätt i vägen.
När jag hade rundat hus-knuten och kommit i kapp med min vänner hör jag ett par bestämda steg närma sig bakom oss och känner hur en hand tungt faller ner på min axeln och vänder mig om blixt snabbt. Jag hinner inte ens blinka innan jag känner en äcklig kaffe-doftande andedräkt som skriker mig i ansiktet: “Är du inte riktigt klok, din lilla unge. Hur kan du bara slå upp dörren på det visset, tänk på de småbarn som är i närheten.”
Jag kunde inte få ut något ord jag bara stod där och mumlade: “förlåt…jag kommer aldrig mer…förlåt” till sist tryckte hon bort mig och vände sig om och gick.

Hela bussresa hem tänkte jag på det men jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, alla satt ju och åt mellanmål så ingen var ju i hallen. Men när jag kom hem slängde jag mig på sängen, och då kom tårarna. Jag förklarade allt för mamma, då ringde hon upp Karina och pratade med henne.
När jag kom till dagiset dagen där på väntade Anita på mig och gav mig en stor kram och sa: “allt är fixat nu, det är inte första gången hon beter sig så mot praktikanter, säg bara till om det upprepar sig igen” jag bara nickade medlåtande.

Detta var hur jag en gång blivit dömd ur mitt perspektiv och hur det kändes för mig.