Dagen då jag och min vän blev dömda.


Jpr

Jag visste att det skulle hända, jag visste att det skulle bli så någon gång men jag vågade inte säga det till min vän. Jag ville inte förlora henne eller göra henne ledsen. Hon är min kompis och jag gillar att umgås med henne. Det är hon själv som bestämmer vad hon ska göra och inte göra. Jag respekterar henne och kan inte ogilla henne bara för att hon gör det. Hon har mycket andra bra egenskaper som gör att jag vill fortsätta vara vän med henne och umgås med henne. Hon är tillräckligt vuxen att bestämma själv över det hon gör och jag tycker inte om att göra som henne men vill ändå ha kvar henne i mitt liv.
Jag vet att man inte ska umgås med vem som helst och speciellt inte med folk som kan påverka dig negativt och dra dig till fel saker. Men henne gillar ju jag och det där hon gör är ingen stor sak men ändå trodde en del att jag skulle bli påverkad av henne.
Det var en fredag kväll efter skoltid. Det var kallt och ändå ljust och fint av så mycket snö på marken. En härlig dag som man gärna ville promenera och trampa på den tjocka och mjuka snön och andas in fin och frisk luft och känna en härlig vinterkänsla inombords. Det var inte så mycket folk ute och det var lugnt och fint. Jag och min kompis promenerade och pratade om små saker och hade det jätteroligt. Jag var glad att jag och min kompis hade tid och umgås med varandra men samtidigt kände jag en liten liten oro ifall min bror eller någon bekant skulle se mig ihop med henne. Jag tittade runt, halvorolig och ändå ville fortsätta vara tillsammans med henne och promenera. Jag undrade också hur jag skulle förklara om min moster eller någon annan bekant skulle se oss då, men samtidigt tänkte jag det är hennes ansvar och mig gjorde det inte så mycket. Vi båda är vuxna och var och en ska ta ansvar för det man gör och inte gör. Att hon vill göra det, det är upp till henne och hennes ansvar, men jag gillar ändå henne. Vi fortsatte att gå och jag tittade runt för att kolla om det är någon bekant som ser oss. Då kom det en bil mot oss. Det var en gammal man som körde bilen och han tittade på oss samtidigt som han körde iväg och jag som tittade runt hela tiden tittade också på honom och vi glodde på varandra i några sekunder tills han körde iväg. Det tog inte så långt tid tills han körde tillbaka och körde sakta när han passerade oss igen. Jag och min kompis undrade vem han var och vad han ville men samtidigt så var vi inte oroliga för att det var tidigt och ljust på kvällen. Han körde fram och tillbaka och glodde på oss tills han stannade och vred ner passagerarrutan och började snacka ut och skrika åt oss.
Jag visste det, jag visste att någon skulle komma åt oss men jag skäms inte för jag gillar min kompis. Gubben anklagade oss för att vi gick runt och rökte hasch eller något liknande bara för att min kompis rökte. Vi gjorde inget fel och alla visste att min kompis rökte och det är inte min sak men det kändes mycket tråkigt att den okända gubben skulle stanna med sin bil och anklaga oss och dömda mig och min kompis för något som vi inte hade gjort. Jag visste att någon gång skulle någon se mig och min kompis samtidigt som hon rökte och jag visste att folk skulle tro att jag också rökte ihop med henne, men jag gjorde inte det. Bara för att min kompis röker ibland betyder det inte att jag ska bryta vänskapen med henne. Hon är min barndomsvän. Jag tycker om henne och bryr mig inte om vad folk tror om mig och dömer ut mig i förväg och tror att jag också är rökare bara för att jag umgås med henne. Den gubben hade inte heller rätt att stanna och störa oss och döma ut oss för något som vi inte gjorde bara för att min kompis rökte när vi promenerade i snön.