Då jag har dömt


660653_366_180

När jag började i Gymnasiet hade jag stora förhoppningar om min nya klass. Jag hade under de senaste fem åren regelbundet umgåtts med samma kompisar och jag kände att det var dags att lära känna nya kompisar och skaffa mig ett nytt umgänge. Jag ville lära känna nytt folk. Det gjorde att jag hade stora förhoppningar om min nya klass. Det var nervöst att tänka på tanken ifall jag inte skulle vara nöjd med mina nya klasskamrater. Jag blev mer nervös när jag tänkte på hur det första mötet med dem skulle ske. Tanken på att ifall jag själv skulle göra ett dåligt intryck eller att jag skulle hamna med personer som jag inte kommer överens med var skrämmande. Jag skulle ju trots allt gå tillsammans med dem i tre år.

Som tur var hamnade jag i samma klass som min kompis som jag har tidigare har umgåtts med. Att han var med gjorde saken bättre. Jag kände mig mindre nervös i hans sällskap och jag behövde dessutom inte känna känslan att vara ensam eller utelämnad.

När vi båda klev in till klassrummet lade vi märke till att det var väldigt lite tjejer som redan satt där. Hela rummet dominerades av killar. Jag och min kompis kollade fundersamt på varandra medan vi satte oss på varsin stol och väntade på att resten av klassen skulle komma in och sätta sig.
De killar som strömmade in i klassrummet efter oss, lyckades inte göra ett speciellt bra intryck på mig och min kompis. De verkade först och främst inte bry sig om sin klädstil, de flesta verkade se ut som att de aldrig hade varit utanför sitt hus innan. Jag lade inte märke till själv hur dömande jag var redan då, men det skulle jag bli varse om senare.

Sist in kom det killar som hade utländsk bakgrund. Trots att jag vet att det inte är bra att ha fördomar människor med annan etnisk bakgrund, så märkte jag själv hur enkelt det är att bara döma folk med utländsk bakgrund utifrån ett negativt perspektiv. Jag och min kompis satt och viskade till varandra om folket som kom in och drog slutsatser om nästan allihopa på en gång.

Efter att vi hade haft upprop med klassen, var det dags för att lära känna varandra. Våra lärare hade anordnat en övning där man skulle kunna få en chans att få prata med varje elev i klassen.

När vi satte igång märkte jag hur mina fördomar visade sig vara helt fel. Varje person som jag pratade med var trevlig, rolig och vissa av dem verkade till och med riktigt karismatiska. De vågade öppna upp sig inför människor som de aldrig tidigare hade träffat. Lära känna processen gick väldigt snabbt. Redan efter tre veckor började vi planera upp helgerna tillsammans.

Killarna med utländsk bakgrund lyckades bäst bevisa att mina fördomar var fel. De hade mycket humor och gillade gärna att göra narr av våra fördomar. Det gjorde att alla spänningar mellan alla i klassen försvann och vi kunde fritt prata med varandra utan att bry oss det minsta om att vi alla hade olika bakgrunder.

När jag och min kompis senare under dagen var på bussen tillbaka hem, var vi båda förvånade av vårt första möte med vår nya klass. Vi hade totalt miss bedömt varje person i hela klassen. Jag hade aldrig trott att jag nu under senare tid skulle ha väldigt nära vänner ifrån just denna klassen.

Genom denna händelsen har jag lärt mig hur dömande man kan vara i olika situationer och hur fel ens fördomar kan vara. Det man tror sig veta om en person på grund av hur den ser ut, kan visa sig vara raka motsatsen.