Bussresan.


ag sitter på bussen och ser mig omkring.
Busschauffören ser trött och bedrövlig ut i sin kostym med västtrafik loggan på bröstet.
Han är säkert en surgubbe som bor ensam och knappt har några pengar. Jag vrider mig på bussätet och gör en grimas.
Framför mig i bussen sitter en flicka med pälsjacka, dyr klocka och märkesväska. “Aha” tänker jag. Det där är en sån där flicka som får allting hon pekar på, ett så kallat rikemans barn. Hon gör ingenting för andra utan bara får, får och får. Jag tror inte att hon ger någonting, kanske delar en kaka med någon.
Jag skakar tankarna från huvudet och märker att jag närmar mig min hållplats. När jag går av bussen går jag av där fram och slänger en blick mot busschauffören som ger mig ett stort leende. Jag ler tillbaks och han säger – Ha en bra dag. Min förvånade blick får han att vrida på huvudet och jag svarar snabbt tillbaks ett “Detsamma” och fortsätter sedan bort mot tåget.
Bakom mig hör jag flickan framför mig prata i telefon. Hon suckar tungt och säger sedan – Jag behöver dem pengarna, jag jobbar övertid eller vad som helst!
Jag tittar en gång till på hennes pälsjacka, dyra klocka och märkesväskan.
-Ingen presterar lika mycket som jag. Jag har jobbat där i två år och jag har kämpat för att kunna köpa de saker jag aldrig kunnat köpa och för att någonsin kunna passa in bland mina vänner. Ni kan inte göra såhär mot mig!
En klump sätter sig i min hals och jag tänker snabbt – På vilket sätt ser människor på mig?
Är jag tönten? Tuffingen? Ondskan? Fjortisen?
Det kan bara andra avgöra och man dömer utan att man tänker på det, hela tiden.