Början på en livslång vänskap


IMG_1209

Min första tanke: Påträngande, feminin, annorlunda.

För tre år sedan var jag på ett skidläger i Idre. På dagarna var det full fart ned för backarna och på kvällarna var det små gudstjänster i kyrkan, eftersom det var kyrkan som anordnande lägret. Vi var några stycken som tog hand om musiken och jag spelade på basen. Då lät det faktiskt riktigt bra, men nu i efterhand har det blivit förklarat till mig att de faktiskt var riktigt dåligt. Men vi fick ändå komplimanger, såklart. Jag kommer ihåg ett specifikt tillfälle. Mina kompisar och jag satt i vårt rum och snackade på om allt och inget, från nya upplevelser i tonåren till tjejer på lägret. Vanligt killsnack på den tiden. Efter ett tag kom några tjejer in, till vår förtjusning, och Daniel. Jag visste inte så mycket om honom då, men snart skulle han börja snacka. Det jag visste från innan var att han var en duktig sångare, klädde sig modernt, hade lite mörk hy och hängde endast med tjejer. Först gav han komplimanger om när vi spelade och sedan började han prata om att även han gjorde musik, fast på datorn. Han gav alltså komplimanger och tog även upp ett samtalsämne som vi båda var intresserade av, men min inställning redan innan var avvikande och nonchalant och det var inget som kunde stoppa den. Detta var en kille som skröt om att visa sin musik och som jag ansåg inte riktigt passade in i vårt umgänge, det var helt klart. Det jag behövde var tid och ett till läger för att förstå att denna killen var skön.

Idag har vi varit bästa vänner sedan sommaren efter. Vi hänger flera dagar i veckan, spelar i samma band och har ständig kontakt. Vi stöttar varandra i allt och jag är sjukt glad att honom i mitt liv. Jag tror att vi har utvecklat varandra genom åren. Han har smittat av sig lite av den snälla, ”feminina” sidan och jag har delat med mig av det lite mer ”grabbiga” och kaxiga sidan, vilket har blivit en riktigt bra kombination.