Befrielse?


IMG_3178

Befrielse?

”Sam, att du inte vill och att du gör allt för att undvika att röra grejer du tycker är äckliga och sedan blir irriterad, frustrerad eller panikslagen då det råkar hända och använder tvål, handsprit och andra preparat för att motverka äckligheterna är starka symptom på tvångsyndrom, även kallat OCD.” Så lät det den dagen då jag fick min fina diagnos av min psykolog.
”Jag har tydligen tvångssyndrom” tänkte jag. Nu kändes allt mer verkligt och pressen på den nya skolstarten förhöjdes. ”Mina nya klasskamrater kommer säkerligen att prata bakom min rygg och ha alla sorters fördomar när de ser alla mina tvångsrelaterade vanor…” Men det är inte riktigt det jag var orolig för. Jag tänkte att mitt tvång troligen skulle försvåras något otroligt. Folk brukade förvänta sig att jag kunde röra på papper, böcker, bänkar och handtag, osv, så då det hände att de gav mig papper, till exempel, kände jag mig tvingad att ta på det. Detta var acceptabelt och jag kunde hantera det, men när det hände för mycket blev irritationen så stark så att jag började tänka irrationellt vilket ledde till att jag satte skulden på dem.

Mina föräldrar satt på soffan och kollade på TV. Varje dag började vi bråka pga mitt tvång och jag hade börjat inse att min sjukdom hade splittrat min familj. Medans de bläddrade igenom kanalerna såg jag en glimt av min favoritserie Community så jag sa åt dem att gå tillbaka några kanaler och gick dit för att kolla. Jag satte mig inte på soffan, dock, så mina föräldrar gav mig blickar.
”Vad vill ni?” fräste jag.
”Varför sätter du dig inte ner?” svarade min pappa medans mamma kollade besvikelsefullt mot mig.
”Jag gillar inte det.”
”Varför inte?”
”Jag vill inte säga.” svarade jag och var på väg att gå därifrån.
”Det är pga ditt tvång. Varför måste du vara så svag? Varför kan du inte bara bota dig själv? Du förstör mitt liv!” skrek mamma. Efter att hon sa att hon ville dö pga mig för några dagar sedan hade min hjärna gjort så att jag slutade lyssna på henne varje gång hon sa något negativt per automatik. Likgiltighet var extremt viktigt för mig under denna period. Efter någon minut gick jag därifrån utan ett ord.

Första skoldagen var snart framme och jag kunde inte sova. Jag hade för mycket att tänka på…
”Hur ska jag hantera mina klasskamraters reaktioner? Hur ska jag vara diskret? Borde jag ens försöka vara social?” tänkte jag. ”Eh. Klockan är 5.45, borde nog förbereda mig, det tog mycket längre tid att fixa frukost med min tvång.”
”Ja, just det, ja! Jag har ju min handske! Med den behöver jag inte röra något! Hmm… Borde jag ta med den till skolan eller kommer jag att verka för konstig? Vem bryr sig, jag tar bekvämligheter över popularitet” tänkte jag optimistiskt. Jag kände inte för att göra en frukost ändå, trots att jag hade handsken var det komplicerat.

Med hunrig mage gick jag ner till bussen och ca 40 minuter senare var jag i skolan. Jag hade min gamla klasskompis med mig så jag tänkte att eftersom att han visste om mitt tvång skulle han stötta mig och förstå. Vid slutet av dagen visade det sig att jag hade fel. Han hävdade att han hade hört alla ”snacka skit” om mig, men han sa det inte vänligt, han sa det som att han var bättre än mig och att jag var mobbad.
”Det är väl sant…” tänkte jag.

Detta var min dagliga rutin; göra allt för att undvika att röra någonting, använda handskar då jag inte hade något val, invänta min klasskompis meddelanden om vad folk säger om mig, komma igenom konflikterna hemma och tvätta allt som vidrört något, vilket rakade av cirka tre timmar av min dag. Detta pågick under nästan hela terminen ända tills en vacker dag då jag tvingades åka till min bästa kompis. Där hade jag ingenting att fly med, inga handskar, ingen tvål, ingen handsprit. Av någon anledning botade det mig. Jag hade varit så van vid att ha säkerhetsvanor så att vara utan dem var en befrielse från beroendet. Jag var befriad från min tvång!

Några veckor senare, nutid, då nyheterna spridits och alla har blivit gladare kom alla stora fördomar. Jag hoppades på att glömma bort allt. Men den förhoppningen förstördes, jag kan inte tvätta händerna eller använda handskar utan att mina föräldrar anklagar mig för återfall. Min hud har börjat reagera på alla kemiska preparat så det ser ut som att jag har kliat sönder mina händer och det verkar som att det kommer förbli där permanent. Min befrielse har fängslat mig.