Bedömaren och de dömda


image

I väntan på nästa lektion sitter vi runt ett bord i skolans korridorer. Varje dag är det samma sak. Vi skrattar, pratar, lyssnar och väntar. Vi bemöts av samma ansikten som de tidigare läsåret, och året innan dess. Med undantag för de nya ettorna. Osäkerheten i deras uttryck och kroppsspråk är tydlig, och jag känner igen mig själv. Jag har varit i samma situation, det har vi alla. Jag vet hur hemskt det var att vara ny i en främmande omgivning där man inte vet vart man ska eller vem man ska prata med. Där alla blickar faller på en, som är ny och liten i deras ögon. Trots det, dömer jag själv de nya ettorna som virrar runt som små rädda möss i korridorerna. Det sker på automat, jag granskar dem och tänker ”jaha den är si och så, och den ser ut sådär då är den sådan”.

Jag vet ingenting om de här människorna, men ändå klassar jag dem och delar in dem i fack i mitt huvud, jag berövar dem sin identitet och utgår från mina egna fördomar och de intryck jag fått när dem passerat. Jag kommer på mig själv med att tänka dessa tankar och dem övergår till självförakt, ”vem är jag att säga något”, och så kommer den egna osäkerheten. Jag blir avbruten av skrattet från mina vänner som viskar ”titta på honom!”. Jag ler lite grann och ser på den stackars killen vi trakasserat i smyg. Samtalsämnet skiftar som om ingenting har hänt och allt går tillbaks till de vanliga, pratet och skrattandet. Vi pratar om filmen vi såg i helgen, den nya låten vi hörde och de uppgifter vi inte börjat med. Dagen flyter på, men tankarna sitter kvar. Skuld och osäkerhet. Vi dömer men vill själva inte bli dömda av andra, hur ska vi kunna komma ifrån den här vanan som blivit en del av vår vardag?