Bakom taggtråd och gula murar


kumlakulvert

Det är dagen D, klockan är fyra och första porten öppnas. Vart jag än tittar ser jag murar i en senapsgul färg och taggtråd. Det sitter också kameror i vartenda hörn, ”I’m being watched”. Likaså är det en mick till för att vakterna ska höra allt man säger. Pirret i magen får mig att må illa och bli mer hungrig på samma gång. I ett färgglatt hus lämnar jag min legitimation hos vakterna och går igenom ännu en dörr. Innan jag och de andra i besöksgruppen är helt inne i fängelset måste vi gå igenom en säkerhetskontroll. En slags scanner, som på flygplatser, fast mycket känsligare. Bara jag har öronhängen på mig kommer det pipa och istället för bh har jag en sport bh, bekvämare men det syns tydligare på brösten om man skulle frysa. Inte heller får jag ha på mig vilka kläder som helst, inte för urringat, för kort eller något som visar mina former. Allt detta för att någon av fångarna inte ska flirta med mig. Bara tanken på att de inte ens träffar kvinnor mer än plitarna(som de ändå hatar) gör nog risken större att de kommer flirta med en. Eller att någon iallafall bara tittar på en på ett lite speciellt och avklädande sätt. Efter säkerhetskollen är vi nu inne i fängelset på riktigt. Det är en bit kvar att ta sig innan vi är på avdelningarna, men vi är inne i fängelset. Vi sitter nu i ett rum med fula gula väggar i en snarlik färg som muren utanför, man kan tro att det är speciellt med gult för Kumla. Väntan är ivrig. Några har redan hällt upp kaffe från automaten som står i rummet och några andra småpratar och tittar i en bok om hur man odlar Marijuana. Man kan undra varför den boken är där. Nu kommer fängelseprästerna in till oss, det är med dem som vi går i delade grupper till avdelningarna. Men först rabblar en av prästerna(som heter Berit) upp namnen på avdelningarna och beskriver de lite för att man ska få en uppfattning om hur personerna där kan vara. I en stor skala fast ändå uppdelad går vi nervösa(i alla fall är jag det) mot avdelningarna. För att komma till dit vi ska måste vi nu gå i långa kulvertar. Det är ungefär 1 km, iskallt och lite halv mörkt. På väggarna är det konst och graffiti målat av interner, riktigt snyggt! Och man glömmer att man fryser av kylan. Precis som vid ingången är det kameror och mikrofoner i vartenda hörn. Det lär vara svårt att rymma från det här stället. Mitt pirr i magen blir ännu värre, snart är vi där. Berit leder oss upp för den sista trappan. När vi kommer upp till avdelningen möts vi av män i olika åldrar. De stirrar på oss genom glasrutan, några vinkar men vi får inte vinka tillbaka och egentligen får de inte vinka heller. En kriminalvårdare kommer emot oss och öppnar dörren in till ett rum som kallas skolan. Här brukar internerna vanligtvis sitta och plugga, om de valt att göra det. Vi stället i ordning bord och stolar lite snabbt för att det ska bli en mysig och café liknande känsla. Ett långbord och några små bord runt om. Varje bord får bullar, kaffe/ te kannor och små lyktor med levande ljus i. Nu känns inte pirret fullt så jobbigt längre, man behöver inte vara ensam med någon. Däremot känns det lite läskigt med ljusen, kan det inte vara farligt om någon till exempel visar sig vara pyroman? Fast det är nog rätt lugnt. Varför ska man alltid föreställa sig att det är som i serien Prison Break eller någon annan typisk amerikansk serie. Vi har tidigare fått till oss att Internerna har mer respekt för oss utifrån än vårdarna(plitarna). För dem är vi mer som en del av deras familj och en nära vän som bryr sig, för många andra gör inte det. Vi är också en stor del för deras utveckling och framtida liv i eller utanför fängelset. Man påminner sig om varför man vill det och för mig är det ett sätt att se dessa människor som ingen annan gör. Alla har ett värde, alla är ändå värda att bli älskade, de blir som syskon för mig. Redan efter första gången ville man tillbaka. Även om man känner att man inte vill dit men ändå åker är det lika mycket värt det varje vecka.

(Berit heter egentligen något annat)