Att säga hej


Jag och mina föräldrar skulle gå på bio tillsammans. Filmen började inte förrän klockan sju, och eftersom vi redan befann oss i närheten av biografen en timma innan så gick vi till ett snabbmatställe för att äta middag.

Jag hade helt glömt bort vad min kompis hade sagt till mig några veckor tidigare: ”Anna jobbar på McDonalds på helgen.” Vi hade diskuterat extrajobb, och kom på så vis in på ämnet.
Nu var det lördag och vi gick in på samma McDonalds som Anna jobbade på. Anna var min kompis kompis och trots det att jag träffat henne flera gånger innan så ville jag inte tvingas prata med henne; det var faktiskt två år sedan som vi senast haft en konversation.

Jag såg att Anna stod bakom en av kassorna och sa snabbt till mina föräldrar vad jag ville ha, så att jag skulle slippa möta henne. Istället sprang jag iväg för att leta upp ett bord.
När mina föräldrar kom med maten så utbrast den ena: ”Det var ju Anna som stod i kassan!”
”Jaha”, svarade jag. ”Jag har för mig att Agnes nämnde att hon jobbar här …”

Mina föräldrar sa att jag var tvungen att gå fram och hälsa senare. Då kände jag en obehaglig känsla i magen och sa att nej, jag ville inte gå fram. Det skulle vara pinsamt.
De fortsatte att tjata på mig medan vi åt och jag kom med samma ursäkt: ”det är pinsamt att gå fram”. Egentligen var det mycket mer. När vi skulle gå så var jag riktigt ångestfylld och nekade varje gång mina föräldrar sa åt mig att säga hej. ”Gå bara fram och hälsa, det är allt du behöver göra. Säg hej. Det kommer inte vara pinsamt.”

När vi passerade kassorna så var Anna inte där. ”Nu hade du tur”, sa en utav mina föräldrar. Vid det här laget kände jag hur mina ögon fylldes med tårar.

”Hon är för feg.”

Jag började nästan gråta. Inte ville jag gå på bio nu, min egen pappa hade kallat mig feg! Klart att jag hade velat gå fram och sagt hej om jag bara kunnat. Men sådana enkla handlingar är som rena bergsklättringen när man har social fobi.