Att döma efter kläder och utseende


scan

Det är onsdag. Klockan är kvart i sju. Jag har precis duschat och ska välja vilka kläder jag ska ta på mig. Jag tar på mig ett par blå jeans och min marinblå luvtröja. Trots att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om hur jag ser ut tittar jag mig i spegeln en sista gång innan jag går. När jag står och väntar på bussen känner jag hur solen värmer mot min kind, kanske är det den sista sommarvärmen i år. Jag tänker på hur skönt det är att fortfarande inte behöva ha jacka när jag ser att bussen kommer. Det är inte så mycket folk på hållplatsen så jag förväntar mig inte heller att det är särskilt många på bussen. När den stannar och öppnar dörrarna ser jag till min förvåning att den nästan är full. Jag är väldigt trött och har ingen lust att stå upp under den tjugo minuter långa resan så jag sätter mig ner på första bästa lediga säte. Bussen lämnar hållplatsen och jag kikar runt lite för att se om någon av mina vänner sitter i närheten. Inga vänner i sikte. Mina ögon fastnar på vägen tillbaka på något väldigt rosa i knäet på tjejen bredvid. Jag sneglar på föremålet och inser att det är en väska i plast med texten Raglady i svart mot den knallrosa bakgrunden. Den ser väldigt bekant ut, jag har sett åtskilliga tjejer i stan med samma väska. Jag undrar vad som är så speciellt med den. Den verkar ju inte så värst praktisk eftersom varken går att stänga, har ett exklusivt material eller ser speciellt bekväm ut att bära. Jag inser att bussen saktar in för att stanna på hållplatsen jag ska av på. Tankarna om väskan försvinner snabbt när jag min klasskamrat väntandes i busskuren.

När första lektion lektionen är slut går jag en trappa upp till mitt skåp. Det är trångt i korridoren eftersom en hel klass står utanför ett klassrum och väntar på att få komma in. Jag trasslar mig förbi några elever som står i vägen för att komma fram till och låsa upp mitt skåp.
När jag lägger in mina böcker i skåpet och ska ta fram material till nästa lektion så hör jag ett gäng tjejer prata högljutt bakom mig.
”Har du sett de nya Jeffrey Campbell-skorna som de har fått in på Raglady? Jag måste bara ha dem!” Utbrister en av tjejerna med upprymd ton i rösten. Jag känner genast igen namnet och kommer att tänka på tjejen med väskan på bussen. När jag har låst mitt skåp och vänder mig om ser jag att tre av de fem tjejerna i gänget bär på samma rosa väska. De alla ser ut som om de har varit och köpt sina kläder på samma avdelning i samma affär. Allihop har svarta eller vita jeans av samma modell, toppar av färgerna ljusrosa, ljusblått eller vitt med volang- eller paljettdetaljer, de som inte har vita converse har på sig svarta boots av märket Primeboots.
”Ja jag provade dem igår och de såå snygga!” Svarar en annan tjej och tar fram sin vita iPhone 4s. Hon visar en bild för de andra. ”Kolla hur bra de passar mig, tänk er dem till den vita klänningen jag köpte förra veckan.” Säger hon och inväntar positiva kommentarer från resten av gänget. Den första tanken som slår mig är hur mycket det de har på sig måste kosta eftersom de bara nämner märkeskläder. Jag antar ingen av dem betalar sina kläder själva utan att deras pappor får stå för notan. Egentligen har jag ju ingen aning om hur deras ekonomi ser ut men mina förutfattade meningar säger mig att det är så. Det kanske är någon av dem som får slita för att få ihop pengar till ett par nya märkesjeans, men hon tycker det är värt det för att inte halka efter i gänget och hamna utanför. Jag funderar varför alla vill se ut likadant med
sitt plattade hår som ligger i mittbena, sin vita iPhone i handen och bärandes av skinnjacka året runt. Vad hände med originalitet och egen stil? Varför är det endast enskilda butiker de handlar i när man kan hitta liknande plagg med lägre pris i andra. Jag går iväg till nästa lektion som börjar om två minuter.

När skoldagen är slut går jag raskt mot busshållplatsen eftersom min buss kommer snart. Framför mig ser jag tjejgänget från tidigare gåendes mot hållplatsen. Jag ökar takten eftersom det bara är en minut kvar tills bussen går. När jag passerar tjejerna kastar jag en blick över axeln och ser till in stora förvåning att det inte är samma personer utan fem andra tjejer som uppenbarligen har handlat i samma affär.

Väl hemma funderar jag på hur jag dömde tjejerna helt och hållet baserat på deras kläder. Kanske tycker de att min marinblå tröja är för tråkig och alldaglig. Kanske dömer de mig på samma sätt som jag dömer dem.