Att döma


I samhället dömer vi varandra hela tiden. För bl.a. utseende, klädsel, beteende och ursprung. Man kan få en negativ eller positiv bild av en okänd person, och när man väl lärt känna personen på djupet, kan den vara helt tvärt om. Det man ofta inte tänker på, är att personen du dömer kan må riktigt dåligt över de blickar eller kommentarer som den får. Man behöver själv komma i samma situation, för att fatta hur jobbigt det faktiskt är.

Vi blir dömda av olika personer varje dag – på bussen, i stan eller i skolan. Vi är inga tankeläsare, och det är därför väldigt svårt att veta vad andra tycker och tänker när man går förbi. I många fall tror jag att vi blir dömda utan att vi själva märker något. Det är först när folk börjar stirra, viska med kompisen eller lägger olämpliga kommentarer, som man börjar bli obekväm i sig själv. Det spelar ingen roll om personen menar det den säger eller bara skojar. Om det är något man verkligen inte vill höra, så tas kommentaren oftast väldigt personligt.

I skolan skulle jag säga att man kan bli dömd utifrån hur bra eller dålig man är. Jag har alltid blivit dömd som den duktiga. Men bara för att man är bra på det man gör, blir livet inte som en dans på rosor. Man får istället en enorm press på sig, då man alltid måste prestera bättre än alla andra.

Alla har vi svårt för någonting, och man får inte alla rätt på vartenda prov man gör.
När ett prov delas ut, så blir det ingen stor grej över vad alla har fått för resultat, men tyvärr blir det uppmärksammat av hela klassen om bara någon skulle märka att den fått bättre resultat än mig.

Varför kan inte den personen vara bättre än mig och varför ska man göra just det till en så stor grej? Varför ska man bli dömd som en så kallad ”pluggis” bara för att man gör det som skolan ber en att göra?

Jag hade en period i mitt liv, som jag var nära på att antingen byta klass eller strunta i skolan totalt. Bara ge upp alla chanser man hade, och bevisa att även jag kunde vara den dåliga. Det gick aldrig så långt, men jag spendera många timmar genom att bara tänka på hur jag skulle förändra mitt liv.

Detta är något jag vet att jag inte är ensam om. Tyvärr blir mer än jag drabbad av exakt samma sak, och det tar värre i psyket än vad alla andra tror. Vi måste börja fundera över hur vi dömer varandra och acceptera varandra exakt så som vi är.