Att bli dömd


klassrum

Att bli dömd.
Att blir dömd är ingenting man vill bli. Det gör ont att känna sig dömd och man vill så gärna förklara sig och berätta hur det egentligen är. Jag blev dömd en dag när vi var i Göteborg med vår samhällsklass och den andra samhällsklassen.
En dag vad vi i Göteborg med klassen. Vi skulle gå till Världskulturmuséet och kolla på en pjäs och lyssna på en kille som pratade om att bli dömd, och om att döma andra. Det var lärorikt och kul att göra en ”utflykt” med skolan. Vi kom in i muséet och det var jättestort. Det var en stor trappa upp till ett café och det var fint. Vi fick hänga av oss våra kläder och sedan gå in i rummet där vi skulle sitta och lyssna och det var massa stolar och en lite scen där framme. Jag och mina kompisar gick längre bak, och kom in sist av alla andra elever. Så de andra eleverna satte sig där de ville och då fick vi sätta oss på raden längst bak. Det var ingenting vi kunde välja, det bara blev så. Han stod där framme och pratade och ställde frågor till hela gruppen. Vi, så som många andra, räckte inte upp handen på frågorna för vi kunde inte svaret, eller bara inte vågade prata inför alla. Han hade alltid ett extra öga på oss, och till slut så sa han att han faktiskt dömde oss för att vi satt längst bak. Han tyckte att vi verkade vara ointresserade av det han stod och pratade om och att vi var stökiga. Vi satt där, helt tysta, var helt motsatsen till det han sa att vi var. Bara för att man sitter längst bak i klassrummet eller någon annan sal, så måste man väl inte vara mer ointresserad än någon annan? Det var många fler än vi som inte räckte upp handen och det var säkert många andra som inte var intresserade, vilket vi var. Jag tycker verkligen att det är att dra alla över en kant. Han visste ingenting om oss eller vad vi intresserar oss för.