Äpplet


hMq2nBNoa4_large-LLL

Jag var i åttaårsåldern och skulle promenera till ICA med min bror. Han var runt 6 år och löjlade sig hela vägen och lekte robot, jag tyckte han var hemskt rolig och skrattade åt hans upptåg.
Vi hade inte kommit mer än några hundra meter förrän den lugna förmiddagen bryts av ett ursinnigt vrålande:
”NI DÄR, NU FÅR NI FAN STANNA. Det här är andra gången det händer och jag tänker FANIMIG INTE acceptera att ni gör om det en tredje!”

En rasande kvinna i medelåldern med glasögon och kortklippt mörkt hår stegar argt fram till oss där vi står med uppspärrade ögon. Hon hytter med näven i vår riktning och befinner sig i ett parallellt universum där adjektiv som ”sansad och lugn” inte existerar. I den aggressiva handen håller hon krampaktigt i ett mosat äpple. Hon slungar den deformerade frukten i asfalten framför oss och påbörjar en utskällning jag än idag kan tänka på och rysa till av fasa över.

Ett ruttet äpple hade träffat tants vardagsrumsfönster och orsakat en förfärlig oreda. För andra gången dessutom.
Då jag och min bror var de enda i närheten är vi naturligtvis skyldiga till detta inhumana och oförlåtliga brott. Efter 5 minuters total massaker av våra chanser att säga något till vårt försvar tvingar hon ur oss ett skamset ”förlåt” och lämnar oss med en stor klump i magen. För något vi aldrig gjorde eller ens fick en chans att förklara ursäktade vi oss och lovade att det aldrig skulle hända igen.

Det är mitt första minne som dömd och det kommer hänga med mig för resten av livet.

Idag är den kvinnan min brors bästa kompis mamma.

Jag hatar henne fortfarande.