Alla ögon på mig.


Musklerna spänner sig, jag tar ett spänt andetag. Håret reser sig i nacken.
Jag skulle inte vara här, jag borde inte vara här. Jag är för gammal för att vara här.
Jag känner de vuxnas blickar på mig medan jag långsamt skyndar mig genom affären.
Jag håller huvudet lågt med en lögn på läpparna om en av de vuxna skulle fråga.
Frågan är redan i deras ögon när de ser mig.
Det är därför jag inte tittar rakt fram.
Jag går raskt fram med bestämda steg mott mitt mål.
Det känns som jag har allas ögon på mig.
Okej, inte allas, inte de små som är helt och hållet borttappade i sina drömmar om vad de vill ha och vad de vill köpa.
Deras föräldrar däremot ser mig, och deras dömande blickar följer mig, frågar mig:
”Vad gör du här? Är inte du lite gammal för att vara här?”
Svaret är ja.
Jag är nog lite gammal för det här, men det är en så stor del av mitt liv att jag inte tänker sluta oavsett vad dem tycker eller säger.
Jag betalar med mina egna pengar, kassörens ögon har också den dömande frågan, men inte alls like hårda.
Om jag någonsin skulle bli konfronterad varför jag är och var där och varför jag ens går ditt så skulle jag säga att det jag köpte var till min kusin.
Förutom att det är en lögn.
Minna kusiner är antingen för gamla, för unga eller inte intresserade i det jag själv har köpt till mig själv.
Men jag skulle till och med ljuga bara för att slippa föräldrarnas dömande och frågande blickar både i kassan och inuti leksaksbutiken.