Alla döms i Bishop Blaize


BB

I augusti 2011 förverkligade jag en av mina två drömmar. Jag upplevde en magisk dag i Manchester, med allt från den godaste maten jag käkat på en kinakrog, till puben Bishop Blaize och avslutningsvis Old Trafford, i Stretford End när Paul Scholes spelade sin testimonial (avskedsmatch).

Vi kan börja med kinakrogen. Alltså, det där var bra käk. Stället låg i Manchesters version av Chinatown (jag vet…). Öppen buffé för £5, det var bara att tacka och ta emot. Vi stannade där i någon timma, åt god mat och drack en öl eller två. Det var ärligt talat en perfekt start på en lång, lång dag, med en femtimmars bussresa från London bakom oss.

Efteråt tog vi bussen från Picadilly Station till Old Trafford. Det hela var en ganska bisarr upplevelse, kändes nästan overkligt. Utanför Old Trafford såg det ut som en marknad, med fans som sålde egentryckta t-shirtar för någon pund, till fish and chips-stånd och massvis av pubar. Det första jag gjorde när vi klev av bussen var att köpa en Scholes Testimonial t-shirt för £5. Men jag hade två mål, att besöka Bishop Blaize samt köpa en Green & Gold halsduk, en protest mot Manchester Uniteds ägare Malcolm Glazer. Det hade gått fem minuter innan jag bar min halsduk, trots att det var sommar och varmt som fan. Sånt spelade ingen roll, ärligt talat.

Bishop Blaize. Ord kan inte beskriva känslan av att stå inuti Bishop Blaize med en öl i ena handen, den andra i luften, sjungandes om allt från dagens huvudperson Paul Scholes till Eric the king Cantona. Pubägaren Pete Boyle ledde sångerna, likt en dirigent. Vi var hundratals, och det hördes enda ut i gatorna utanför the Blaize. Detta hade länge varit ett av mina mål i livet, en grej jag ville göra, och det levde definitivt upp till förväntningarna. Herregud alltså, det var magiskt.

Vi hade sett till att skaffa biljetter i Stretford End, den sektion av Old Trafford som är känd för sitt tryck. Många går på match bara för att gå på match, men jag går för att sjunga och vara en del atmosfären. Och så blev det. Vi sjöng, sjöng, sjöng, hela matchen. Alla sånger startade i Stretford End och spred sig över Old Trafford. Det var mäktigt. Nittio minuter kändes som tio. Det allra största och mäktigaste med den dagen var efter matchen, när sjuttiosextusen lämnade arenan, med armarna högt upp i luften och sjöng ”Paul Scholes, he scores goals”. Det var hans dag, en legendar som la skorna på hyllan.

Men det tog jävligt lång tid att ta bussen tillbaka till Picadilly. Min röst var hes efter mycket sjungande, jag hade huvudvärk och var trött, och det tog flera timmar innan vi ens kom till busstationen några hundra meter bort från Old Trafford. Men just den upplevelsen var hyfsat kul. Vi snackade med många människor, om fotboll, plugget, arbetslivet och livet generellt. Det är alltid roligt att träffa nytt folk och lära känna dem. Men en kille hörde att jag var från Sverige och började jävlas. Jag har inget emot det, kan gärna jävlas lite tillbaka, så länge nivån är skämtsam och inget går överstyr. Han undrade varför jag rest från Sverige till England för en vänskapsmatch. Jag svarade med att Paul Scholes avskedsmatch är en händelse jag inte fick missa, något jag kommer prata om resten av livet. Men han köpte det inte, trodde jag var en plastsupporter, vilket är en fördom många engelsmän har om fans från andra länder. Jag garanterade att så var inte fallet, han sa ”fair enough” och skrattade. Det var inget allvarligt, knappt värt att nämna efter en så fantastisk dag, men samtidigt aningen irriterande att jag ska behöva bevisa mitt supporterskap av den enskilda anledningen att jag inte råkar bo i England. Att jag rest så långt och spenderat en hel del pengar på en ”vänskapsmatch” talar väl för sig självt.

Killen var ute och cyklade, i just det här fallet, även om jag till viss del förstod hans syn på det hela. Många supportrar besöker Manchester enbart för att se sina ”favoritspelare”, de varken sjunger eller gör sig hörda under matcherna och en hel del av de lokala fansen anser att det är en stor anledning till Old Traffords högst mediokra stämning nu för tiden. Jag gillar det inte heller. I mina ögon går du på en match för att sjunga, annars sätt dig framför Tv:n hemma så sparar du £40. Men i detta fall var det så tydligt att jag inte tillhörde den skaran. Jag var en av få som hade rest utomlands för att se Scholes avskedsmatch, min röst var hes och jag var för trött för att tjafsa med killen, utan förklarade min sak och lät det vara. Det var inte hela världen, men hyfsat irriterande.

Men det var ingen fara, ärligt talat. Jag upplevde något väldigt speciellt och njöt av varje sekund. Eller nja, minus någon minut eller två, som sa en hel del om engelsmännens ignorans, som jag efter den händelsen, om vi nu ska kalla det så, lagt märke till vid flera tillfällen. Man har en vana att inte ta folk från andra länder på allvar, särskilt inom fotbollsvärlden. Det kan vara störande men such is life, vad kan man göra? Men kinakrogen, Bishop Blaize och Stretford End…det var en helt okej dag, trots allt.