Alkisen vid centralen


För några år sedan när jag gick förbi centralstationen i Göteborg så kom en man, som antagligen sett klockan på min arm, fram till mig i folkvimlet och frågade vad klockan var. Men jag svarade inte, jag gick snabbt vidare och försökte att förtränga att han fanns. När jag gjorde det så märkte jag dock att mannen suckade till lite lätt, som man gör när man tycker att någon eller något är hopplöst. Han tyckte nog att jag var löjlig.

Anledningen till att jag snabbt gick därifrån var mannens utseende. Han var i 40-50-års åldern och hade ett minst sagt ovårdat yttre. Han bar trasiga jeans och trots att dagen bjöd på härligt t-shirtväder, en urblekt, grön 80-tals-jacka med stygn i rutigt mönster för att hålla det tunna fodret på plats. Denna jacka var uppknäppt så att hans lätt magra mage och bröst var för allmän beskådan. Hans ovårdade hår och ansikte, det senare med en lätt mustasch, skvallrade om att jorden hunnit snurra några varv sedan hans senaste dusch. Detta kombinerat med hans sätt gjorde honom bokstavligt talat till stereotypen av en alkis förkroppsligad.

Han var alltså precis den personen på stan vi lärt oss sedan barnsben att undvika. Det gör de flesta helt instinktivt. Vår gärna skriker ”FARA!!” och vi avlägsnar oss så fort som möjligt. Instinkter som dessa tror jag länge tjänat människan väl. Längre bakåt i tiden i en primitiv värld kunde det säkert handla om överlevnad att kvickt kunna döma en person som opålitlig och farlig, men i situationen var det verkligen inte så. Mitt på dagen i en folkmassa fanns det ingen fara för mig, så när jag ser bakåt tycker jag att jag helt klart kunde ha berättat vad klockan var. Jag hoppas att personen jag direkt dömde som alkis inte skadades psykiskt av mitt agerande. Jag tror inte det, han var antagligen van.