Aldrig välkommen


En idrottsförening för ungdomar. Visst är en idrottsförening till för att man ska hålla igång, träffa sina vänner och göra bra resultat? Men det viktigaste är väl ändå att man ska ha kul? Men min idrottsklubb visade rena motsatsen. Blickar som hatade, skitsnack och rykten. Det värsta tyckte jag var att det här beteendet kom inte bara från tjejerna i min egen ålder utan även från tränarna och dom äldre aktiva. Dom vuxna personerna som var där för att hjälpa oss med träningen var i slut ändan dom som lyckades få mig och min bästa vän att byta idrottsklubb. Efter att ha tränat i samma klubb sen jag var 6 år tvingades jag tillslut att byta för att jag vantrivdes.

När bytet väl var gjort kände jag en lättnad men ändå en stor besvikelse. Vi trodde ju att när vi hade sluta i klubben skulle allas ögon öppnas och dom skulle ångra hur dom behandlat oss, men så blev det inte. Snarare tvärt om. Dom kände lättnad och var bara glada att bli av med oss. Inte ens våra vänner vi haft i klubben brydde sig.

Vi bytte till en klubb i Göteborg vilket innebar att vi var tvungna att åka en timme till och en timme hem från träningen. Men det skulle vara värt det. Vi skulle kunna läka våra sår och utöva den sporten vi älskade, och tycka att det var roligt på samma gång. Det hade varit en dröm så länge för både mig och min bästa vän. Vi trivdes bra dom första veckorna i vår nya tränings grupp men klubben var så stor och alla kunde inte känna alla och prata med alla och det accepterade vi.

Efter 2 månader lyckades både jag och min vän kvala till SM för juniorer och vi skulle åka buss upp till Stockholm tillsammans med dom andra i klubben. Vi var exalterade eftersom vi nu skulle få en chans att lära känna dom andra aktiva och även dom andra ledarna. Ännu en gång blev det inte som vi trodde. Vår nya klubb var som sagt väldigt stor så den var uppdelad i tre föreningar. Han som var huvud ledare i vår grupp hade inte hälsat på mig och min vän än och det första han sa till oss den här resan var ”i vår klubb sköter man sig ska ni veta, så ni två kan ge fan i att ta med er öl och liknade på våra resor” Det var som ett slag i ansiktet. Vad pratade han om? Vi har aldrig tagit med oss öl eller någon alkohol över huvudtaget på en resa, läger eller i friidrotts sammanhang överhuvudtaget. Vad hade vi gjort för att förtjäna ett sånt här påhopp från ingenstans? Jag fick inget ljud ur mig men min vän svarade ”vad har du för anledning att döma oss såhär?” Han svarade då att han hade pratat med vår gamla klubb som talat om för honom vilka värstingar vi var, hur mycket vi misskötte oss och att vi inte var något att ha. Han kallade oss ord som gangsters och värstingar och med en hot liknade mening om att han skulle hålla ögonen på oss och det var bäst att vi skötte oss, så gick han därifrån. Kvar satt två ledsna tjejer som ännu en gång hade dömts utan anledning.