”Åh nej, ska HON börja här?”


dömda4

Det var första dagen i gymnasiet i min nya klass. Jag skulle byta klass eftersom jag inte trivdes i den förra, anledningen till det var att det enligt mig bara gick fjortisar och lantisar där. Nervig som tusan stod jag utanför klassrummet och väntade på engelskläraren med 25 par nya ögon, som verkade ha ätit glosoppa till frukost, riktade mot mig. Då såg jag plötsligt ett ansikte jag kände igen och höjde handen för en vink. Det var ju hon, innebandyspelaren som jag mött hundratusentals gånger på planen. Mitt försök till kontakt uppskattades tyvärr inte och jag fick istället en rygg vänd emot mig. Nehej, tänkte jag och försökte sjunka genom stengolvet, kunde inte läraren komma snart?

Efter ett par veckor i den nya klassen, som skulle visa sig vara betydligt bättre än den förra, började jag försöka prata lite smått med ”innebandytjejen”, men inte mer än det. På kroppsspråk och blickar så märkte jag att hon kände igen mig men gav inte direkt några vänskapliga signaler. Redan då visste jag att jag hade blivit dömd. Dömd för att vara en självupptagen fjortis med alldeles för mycket luft.

Mina aningar om att ha blivit dömd skulle visa sig stämma när jag efter några månader fick det bekräftat av henne. För enligt henne hade jag haft på tok för korta shorts på innebandyplanen, för mycket smink och en dålig attityd. Hennes första tanke när jag hade kommit in i klassrummet den där nervösa septemberdagen hade tydligen varit i panik; ÅH NEJ SKA HON BÖRJA HÄR? Jag förvånas varje dag över att denna tjejen idag är en nära vän.

Jag blev dömd för att vara en blond fjortis i min nya klass, samtidigt som jag dömde de i den gamla att vara detsamma, utan att tänka på att det var så jag faktiskt också kunde uppfattas. Jag tycker att det är komiskt, att man kan döma någon till att vara det man själv blir dömd till. Man kan också döma ut någon men ett halvår senare vara vänner. Det är skrattretande att vi tar oss friheten att döma andra till höger och vänster efter endast EN granskning av personens utseende. Kanske skulle vi kunna skapa många vänskapsrelationer om vi bara slutade döma människor för hur de kan tyckas vara efter den första anblicken. Det är skrattretande att verkligheten inte ser bättre ut än att det är utseendet som sätter stopp för oss att vara öppna för nya människor. Jag mår illa när jag tänker på hur många jag har dömt bort endast efter ett första möte….