”A-barnet”


 

a-barnet

”För att kunna bli vad du vill måste du få höga betyg”. Det var en tänk som tidigt etsade sig in i mitt huvud och som länge stannade kvar, trots att jag fortfarande inte har en aning om vad jag vill bli. Jag har alltid gjort mitt bästa, och alltid försökt göra vad som förväntats av mig. Ofta har jag lyckats. Men mina höga ambitioner ledde snarare till fler nackdelar än fördelar.
I årskurs sex var det som värst. Faktorer som att mina lärare inte brydde sig särskilt mycket och jag inte visste riktigt vad som var rimligt när man är 12 år, ledde till att jag nästan gick in i väggen. Varje dag tog jag hem nästan alla böcker för att jobba ännu mer än vad som krävdes, mer än det där ”lilla extra”. Varje dag satt jag med matteboken – jag började med 7:ans mattebok långt före alla andra.
Fraser som ”Du har det ju så enkelt för dig” hörde jag väldigt ofta, och gör fortfarande idag. Idag rättar jag dem och säger jag har det ”precis lika svårt som alla andra”, men det gjorde jag inte då. Jag pluggade mycket, försökte alltid förstå istället för att ”bara göra” och det lönade sig delvis. Men ju tyngre bördor jag drog på mig, desto värre mådde jag psykiskt. ”Allt är bra. Det är bara att fortsätta så” sa mina lärare som inte ens hade brytt sig om att läsa vad jag ville prata om under utvecklingssamtalen, för jag var ju så ”snäll och duktig”.
Att mina dåvarande vänner var lika ”överambitiösa” som jag ledde till att jag inte ens kunde slappna av under rasterna. I årskurs sju rasade allt samman. Lärarna särbehandlade oss så att vi fick förmåner, ”Jag behöver inte lyssna på er för jag vet redan att ni kan”, jag blev ofta placerad med de ”stökigare” för att ha en lugnande effekt på dem, jag fick ”extrapoäng” på prov för att jag var jag. Men en dag orkade jag inte mer.
Själv, med hjälp av undersökningar hittade jag den skola som jag sedan gick på i årskurs 8 och 9, en skola som jag ångrar att jag inte hade gått på hela livet. Miljöombyte, bra lärare, allt. Min nya lärare, den bästa läraren jag någonsin haft, tjatade till och med på mig att inte plugga så himla mycket. Jag rev ner mitt självförtroende som endast var baserat på prestationer och byggde upp ett nytt, ”riktigt” självförtroende.
Men även på min nya skola blev jag och mitt nya ”pluggis”-gäng sedda på samma sätt som jag blivit sedd tidigare. ”Pluggisar”, ”A-barn”, tråkiga. Jag har aldrig skrutit om mina prestationer, ändå blev jag dömd som person efter vad jag presterade i skolan. ”Vad fick du på provet? A som vanligt va?”, ”Du sitter väl bara och pluggar hela tiden”. Inte för sällan har folk dessutom försökt utnyttja mig för att höja sina egna betyg.
När jag gick ur 9:an hade jag full pott. 320 poäng. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som då jag öppnade kuvertet med betygen i. Allt slit hade lönat sig, trots att jag nästan höll på att gå in i väggen för ett par år sedan, bara 13 år gammal. Jag kan fortfarande inte förstå det.
Jag älskar de vänner jag har idag. Jag tror att de snarare skulle beskriva mig som helgalen än en grå och trist plugghäst. Men det är för att de känner mig, har sett alla mina sidor, istället för bara mitt ”ambitiösa skol-jag”. Men det känns som att jag hade kunnat lära känna fler, men som inte ville lära känna mig på grund av vem de trodde att jag var, ett ”A-barn”.
Jag kan fortfarande än idag känna mig dömd efter mina prestationer. Bara för att jag presterar och har presterat på en viss nivå finns det en bestämd mall över ur jag är som person, och kommer aldrig att finnas.

Jag söker inte sympati. Bara förståelse för att jag har lagt ner tid och kämpat som fan. Det finns även en mörk sida bakom ”A-barnets” framgångar, jag är inte den alla verkar tro att jag är.