7 sekunder


IMG_9642

7 sekunder. Sedan vet jag allt värt att veta om dig. Hur du behandlar andra. Vad du gillar att göra. Vilka sorts människor du umgås med. Vilken ekonomi du har. Hur du ser på världen. Allt. På 7 sekunder.

När jag såg dig för första gången förstod jag direkt vilken sorts person du var. Osocial. Konstig. Tyst. Aggressiv. Den typen som om man bara hälsar på dem en gång så är de som fastklistrade vid dig i tid och otid. Du tvingade fram ett leende och jag bestämde mig för att hålla mig borta. Det var uppenbart att vi aldrig skulle fungera bra ihop.

Det visade sig att mina klasskamrater hade gjort samma bedömning och du lämnades utanför. Motvilligt började jag tycka synd om dig. När det gått några veckor och ingen hade närmat sig dig förstod jag att jag inte längre hade något val. Vi pratade. Eller rättare sagt, jag pratade. Som jag tidigare förutsett följde du mig nu vart jag än gick. Det gick så långt att min närmaste kompis under denna tiden kom fram till mig, och sa att vi inte längre kunde vara bästa vänner. Vi umgicks inte tillräckligt mycket längre. Dessa ord gjorde mig livrädd. Detta var min enda vän som jag kunde lita på i skolan. Den enda som kunnat se mig när jag var osynlig. Som tur var räddade omständigheterna mig. Det var nämligen så att en annan relativt nyanländ klasskamrat, som varit frånvarande ett tag, nu var tillbaka i skolan. Jag presenterade er och allt gick oväntat smidigt. Ni blev vänner och jag kunde återgå till att vara med min bästa vän.

Det fungerade i nästan tre år. Sedan kom ni båda tillbaka och ville hänga med mig och min bästa vän. Vi försökte så gott vi kunde att hålla oss borta. Det var ju uppenbart att vi aldrig skulle kunna ha kul tillsammans. På det sättet fortgick det i ett år. Sedan skulle vi byta skola. Eller rättare sagt, din kompis skulle byta till en skola och du och jag skulle byta till en annan. Min bästa vän stannade kvar i den gamla skolan. Det var frustrerande för mig att just du skulle byta till samma skola. Det var dock inget jag kunde påverka.

Återigen var du ensam och vi började umgås mer igen. Men den här gången var det annorlunda. Jag hade mognat en del på dessa år och jag började försöka förstå dig. Du pratade mer nu. Kanske du upptäckt att jag faktiskt börjat lyssna. Eller började du hämta dig från din svåra uppväxt? Mobbning. Misshandel. Sexuella övergrepp. Fattigdom. Självmordstankar. En mor med svåra aggressionsproblem.

Jag förstår nu. Efter fem år började jag äntligen förstå vem du var. Jag vet att ditt liv fortfarande är svårt men du ska veta att nu är jag här för dig. Nu lyssnar jag. Nu dömer jag inte längre.